Teaterstycken 1

JCN FÖDELSEDAG PÅ GÄLDSTUGAN.

449

frun {niger).

Jag er på beskrifningen känner igen.

Rosalie (niger).

Ni mot alla är snäll 1

dardanell (bockar sig och husar).

Mitt herrskap, förlåt mig I Gunås, jag ej är

I artighetskonsten så lärd;

Men ack, den som kunde få råka er här,

När sjelf jag en gång här blir värd!

alla.

Den gladaste o. s. v.

frun. Min stackars gubbe, hvad det gläder oss att se dig vid så gladt lynne!

Rosalie (tager fram en sydd plånbok). Min goda pappa! Den här plånboken har jag sytt, för att ge dej den på din födelsedag. — Måtte den ha lycka med sej!

kräfter (mottager plånboken). Tack, min unge! Hvad den lilla plånboken är vacker — den näns jag visst inte lägga pengar i. — Hvilken tröst att vara så älskad som jagi frun (omfamnar sin man). Ack, min vän! rosalie. Men nu, söta pappa, behöfver jag tröst af dej! Min Heine har rest, min älskade Gabriel är borta! (Gråter.)

kräfter. Har han bedragit dej! . .. Har han kanske fått nys om min sydländska resa?

frun. Nej, Gud vare lof! Han var tvungen att resa hem till en morbror i Berlin, som håller på att dö och den han får ärfva.

rosalie (upptager ett bref). Här har jag hans bref. —• Ack, min Gud, hvad han skrifver vackert! — Den gudomligaste tyska man kan tänka sej! — Var det inte bra lyckligt, att jag fick lära mig tyska språket, pappa! . . . Utan det hade jag aldrig blifvit bekant med min älskade Gabriel. Jag ska läsa upp brefvet.

kräfter. Det värsta är att jag glömt min tyska något. rosalie. Jag skall öfversätta, jag. Ack, hvad han skrifver vackert! (Läser.) »Ideal meiner Seele!» dardanell (för sig). Se så, nu börjas det! rosalie (läser). »Die Pflicht ruft; wir müssen gehorchen.» — Pligten ropar, vi måste höra! — Mein Onkel liegt

Teaterstycken. I. 29