Sida 10
2. Brunos ungdom och klosterlif
förbjödo själfva bibeln, och då en framstående medlem af dominikanerorden från predikstolen vågade det påståendet att“matematiken är djäfvulens uppfinning“. De katolska presternas afvoghet mot matematiken framkallades, utom af deras egen då för tiden i allmänhet mycket djupa okunnighet däri, hufvudsakligen af de på matematiken grundade, ofvan omtalade läror, som Copernicus framstält om jordens rörelse. Dessa åsikter ansågos nämligen undergräfva grunden för den kristna läran, emedan de förmenades stå i strid mot den heliga skrift, som ju berättade, huru solen en gång genom ett undervärk stod stilla, och som således syntes antaga, att den i allmänhet befann sig i rörelse. Följden af den nya läran om flera himlakroppar af liknande egenskap med vår jord och om dennas obetydlighet i det stora världsalltet, kunde ju ock blifva den, att man tänkte sig dessa världar befolkade, hvilket kunde invärka störande på den kyrkliga försoningsdogmen.
Att den unge Bruno snart började tvifla på kyrkans läror, är af det framstälda klart, och själf berättar han, att dessa tvifvel vunno insteg hos honom redan i hans adertonde år. Hans kätterska böjelser undgingo ej länge de vaksamma ögon, som höllo vård om klostrets innevånare, hälst som broder Giordano icke ens alltid teg med sina tvifvel och äfven i sitt handlingssätt ville gifva uttryck åt sin öfvertygelse. Han blef anklagad för kätteri, och det anfördes såsom bevis emot honom, dels att han ur sin lilla cell hade fördristat sig att aflägsna alla helgonbilder, utom ett enkelt krucifix (Kristus på korset), dels att han uppmanat en ung klosterbroder att i stället för “Historien om Jungfru Marias sju fröjder“ — en i klostren mycket läst och anbefald skrift — studera något nyttigare, t. ex. kyrkofädernas lefnad och läror. Man trodde sig dessutom veta, att han förkastade tvänne af kyrkans dogmer, den s. k. transsubstantiationsläran eller åsikten, att nattvardens bröd och vin förvandlades till Kristi lekamen och blod, samt läran att Jungfru Maria var aflad och född utan synd.
Det fria tänkandet var farligt i dessa mörkrets tider, äfven då det höll sig inom så blygsamma gränser, som här till en början var fallet. Bruno måste för att undgå en kättares olyckliga öde, fly från Napolis kloster, som han dock hade så kärt, emedan han där tillbragt
Källa: Project Runeberg ·