Giordano Bruno, en tankefrihetens martyr i sextonde århundradet

hednisk. Och under medeltidens mörka århundraden hade kyrkan allt mer och mer utvecklat ofördragsamhetens och oförnuftets läror och genom ständigt skolande i dessa och genom förbud mot böcker, som ingåfve tvifvel därpå, sökt binda andarne till evig träldom. Men de gamles sunda och fria tankar lågo dock förvarade i klosterbibliotekens gömslen och just vid denna tid hade de af forskningslystna män börjat framdragas i ljuset. Denna omständighet, spridandet af kännedomen om den grekiska forntidens mästervärk i filosofi, häfdateckning, poesi och konst blef af så genomgripande betydelse för tidens bildning, att man har kallat hela tidskiftet för föryngringens eller renässansens tidehvarf, därmed angifvande, dels att forntiden liksom stod upp ur sin tusenåriga graf, dels att människosläktet därigenom fick sig ny lifskraft tillförd.

Den författare som, utom forntidens, utöfvade största inflytande på Brunos utveckling var tysken Copernicus, död några årtionden före Brunos födelse. Det var han, som utvecklade den en värklig vetenskaplig omhvälfning förorsakande läran om jordens rörelse kring solen. Man hade förut allt sedan urminnes tider förestält sig, enligt hvad som våra ögons iakttagelse syntes ge vid handen, att jorden står stilla och solen däremot beskrifver en omkrets kring henne. I sammanhang härmed tänkte man sig vår jord såsom hela världens medelpunkt, för hvars skull alla planeter och stjärnor voro till, och kring hvilken äfven de kretsade.

Det var lätt för den unge munken att underkasta sig den hårda försakelse af lifvets bekvämligheter, som klostrets ordning fordrade, men svårare hade han att lägga det band på sitt tänkande, som med lika stor, om ej ännu större stränghet fordrades af den rättrogne katoliken. Han tänkte snart för mycket, och han öfverträdde till och med gifna direkta föreskrifter i det han, drifven af okuflig törst efter vetande och forskning, beredde sig tillgång till den ena förbjudna boken efter den andra. Att det på den tiden icke behöfdes mycken anledning för att förbjuda en bok, kan man förstå, då kristenhetens stora beslutande församlingar, de allmänna kyrkomötena,