Giordano Bruno, en tankefrihetens martyr i sextonde århundradet

eller af andra skäl, lade i dagen ett af de karaktärsdrag, som vid denna fid tyvärr icke så sällan utmärkte Italiens ombytliga söner, nämligen falskhetens. Han var nog låg att angifva sin lärare för kätteri och lämna honom i inkvisitionens farliga händer. Nu var hans öde beseglat.

Den 23 maj 1592 är Mocenigos anklagelseskrift till “fader inkvisitorn“ i Venezia undertecknad. Denna innehåller bland annat, att Bruno om treenighetsläran yttrat, att den innebar en omöjlighet och en hädelse mot Guds namn och majestät. Vidare, att han yttrat om katolska kyrkans äktenskapsförbud för de andliga, att kyrkan här vid lag själf beginge en synd genom att göra en synd af det som vore ett uppfyllande af naturens ordning. Den olycklige filosofen blef tagen i fängsligt förvar och underkastad ett förhör, hvilket torde vara af intresse att meddela såsom ett prof på tankegången hos kyrkans målsmän på den tiden. Man frågade honom först, om han hade gjort någon öfverenskommelse med den onde anden och lärt sig svartkonsten. Bruno svarade: “nej, jag har alltid föraktat dylikt, men jag har sökt att finna en ensam och stilla plats för att studera astrologi (stjärntydning) i afsikt att undersöka, om någon sanning kan ligga i denna vetenskap, som är den enda af gängse vetenskaper, som jag ännu ej gjort bekantskap med“.

Därefter blef han tillfrågad rörande sin börd och sitt lif, hvarpå han afgaf ett utförligt, ännu bevarat svaromål, som på ett enkelt och anspråkslöst sätt berättar hela hans lefnadshistoria. I slutet yttrar han om sina skrifter, att det fans åtskilligt i dem, som han erkänner vara “alltför filosofiskt framstält, och mindre passande för en god kristen“. Han anhåller därefter att få svara till hvarje i detta afseende omfrågad punkt särskilt. — Sin önskan att återgå till klosterlifvet uttalar han tämligen bestämt.

I en ny ransakning den 2 juni tillfrågades han, om han erinrade sig de läror han i sina skrifter och föreläsningar uttalat. Härpå svarade han med en kort men klar framställning af sina hufvudåsikter “Jag anser,“ säger han, “att det fins ett oändligt världsallt, alstrat af den oändliga gudakraften. Jag menar nämligen, att det vore ovärdigt denna att skapa en ändlig och begränsad värld. Denna oändliga värld, hvaraf vår jord är en oändligt liten del, består liksom den enskilda varelsen af något kroppsligt,