Tillbaka Read Runeberg

Giordano Bruno, en tankefrihetens martyr i sextonde århundradet

Originalsida 19
Originalsida 19
Originalsida 18
Originalsida 19
18–19

Sida 19

4. Fängelse och död

som våra ögon kunna skåda och dessutom en däri inneboende kraft. Den i världsalltet inneboende kraften är världssjälen eller hvad kyrkan kallar den helige anden. Och han är blott en. Jag kan således icke förstå läran om denne ande såsom en tredje person i gudomsväsendet. Men anden besjälar all tillvaro. Allting, äfven det vi finna stelt och liflöst, är besjälat, odödligt. Det undergår blott tidens förvandlingar, men lefver för evigt. Detta är Predikarens mening, då han säger, “att intet är nytt under solen“.

På framstäld fråga: “hvad är nödvändigt till salighet?“ svarade han: “Tro, hopp och kärlek“.

Den 4 juni upplästes protokollet öfver ransakningen för honom och han blef åtspord, om han hade något att tillägga eller återtaga rörande framställningen af sin lära. Härpå gaf han ett bestämt nekande svar.

Gången af ransakningen visar emellertid en vacklande hållning å Brunos sida Under det han ena gången med frimodighet bekänner sin lära, söker han en annan gång rädda sig genom förklaringen, att han tänkt “filosofiskt“ och bortsett från den teologiska trosläran, hvilken han ingalunda velat bestrida. Ett arbete om “De sju fria konsterna“ tillegnar han påfven, i hopp om att blifva återförsonad med kyrkan.

Detta är ju tecken till svaghet och det sätter onekligen en fläck på hans namn bland de fria tänkarne, men domen kan ej falla hård öfver honom, om man betänker den kroppsliga svaghet, som fattigdom, mödor, försakelser af alla slag, och till slut fängelsets lidanden tillsammans åstadkommit; om man betänker huru sällsynt en orubblig själsstyrka var i dessa tider, då själfve den berömde astronomen Galilei hällre än att dö afsvor sin lära om jordens rörelse, då åsikten om filosofien såsom sann på sitt område och teologien på sitt, äfven om de kommo i strid med hvarandra var allmänt gängse och utgjorde ett vanligt försvar i filosofernas mun. Förgriplig blef filosofien, menade man, först då den uttryckligen angrep vissa dogmer. Det var åt detta ihåliga och tydligen ohållbara, men dock så vanliga föreställningssätt Bruno i sina svagare stunder skattade.

Den 27 februari 1593 började fortsättningen af den förföljde tänkarens fängelse och rättegång, nu flyttad till

Källa: Project Runeberg ·