Giordano Bruno, en tankefrihetens martyr i sextonde århundradet

Rom, dit saken af de underordnade inkvisitionsmyndigheterna i Venezia hänskjutits. Här fick han försmäkta i en dyster fängelsecell djupt in i ett kloster, beröfvad papper och penna — som för honom nästan voro lifsvilkor — beröfvad all lifvets bekvämlighet och glädje. Och detta, efter hvad det synes, i sju långa år. Det torde varit dels för att hämnas på den snillrike motståndaren, dels för att böja hans sinne till fullständig underkastelse under kyrkans tuktan, som påfven lät denna grymhet begås. Men i dessa olyckans mörkaste stunder frigjorde sig den sanningskäre anden på nytt och nu fann man honom snart ej mer vackla. Den själsstyrka han nu allt framgent utvecklar, försonar — synes det oss — i hög grad det föregående vankelmodet.

Då han den 21 december 1599 afgörande tillfrågades, om han ej ville återtaga sina kätterska satser, svarade han, “att han ej borde och ej skulle återtaga, att han icke hade något att afsvärja och icke häller hade något skäl till en sådan åtgärd“.

Den 8 februari föll hans dom. Han hämtades då upp från fängelsehålan (som just var belägen i det kloster, Santa Maria della Minerva, där han aderton år förut hade sökt skydd); man införde honom i öfverinkvisitorns, kardinal Madruccis palats, där den andliga domstolens ledamöter jämte målsmän för den världsliga makten voro högtidligen samlade. “Brottslingen“ kommenderades på knä. En lång redogörelse för hans lif och läror upplästes, hvilken afslutades med den förklaringen, att då han hårdnackat motstått alla de kärleksfulla försök till omvändelse, som kyrkan gjort under lång tid på sin förlorade son, så förklarades han härmed för en affälling från Predikarnes heliga orden (Dominikanerorden), för en kättare, en obotfärdig syndare. Han utstöttes från kyrkans gemenskap och beröfvades hvarje rang, värdighet och heder han däri innehaft. “Han öfverlämnas härmed,“ så slutade domen, “till eders härlighet, Roms ståthållare, att I mågen straffa honom med världslig arm, men vi besvärja eder enträget att gå till väga med all den mildhet som är möjlig, så att intet utgjutande af blod må ske.“ Dessa sista ord betyda på inkvisitionens språk ingenting annat än att den olycklige skulle brännas å bål och ej halshuggas.