Read Runeberg

Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden

Originalsida 83
Originalsida 83
Originalsida 82
Originalsida 83
82–83

Sida 83

III. Den personliga regeringens fulländning (1543—1560)

med sig. Inga andra nya anstalter kommo i fråga än sådana, som öfverensstämde med den personliga regeringens karakter.


På det förolyckade regementsrådet spilldes aldrig ett ord. Men den tanke, som legat till grund för detsamma, att binda konungens rådgifvare vid stadigvarande tjänstgöring i centralregeringen, motsvarade dock ett faktiskt behof af mera framstående och användbara organ för denna regering än de, som funnos inom kansliet och kammaren. Den upptogs också vid den stora riksdagen i Västerås år 1544. Riksrådet hemställde — säkerligen med anledning af en kunglig proposition, som dock nu är förlorad — i ett betänkande af 19 och 20 jan., att hädanefter alltid två rådsherrar skulle följa konungen åt. Aflösning skulle ske hvarje månad, och sex dylika grupper af hvar och en två rådsherrar ordnades. Då vid denna riksdag tre nya rådsherrar afgåfvo sin rådsed, inrycktes i den också en förbindelse att gå konungen tillhanda i både in- och utländska värf.

Om ett fast rådskollegium såsom konselj eller förvaltande ämbetsverk var här icke egentligen tal. Man sökte endast sörja för att konungen alltid måtte hafva ett par rådsherrar att tillgå såsom medhjälpare i de ärenden och på det sätt, som omständigheterna kräfde, utan att reglera själfva deras tjänsteställning. Redan förut hade ju rådsherrar, ehuru endast tillfälligtvis, mottagit olika uppdrag i centralregeringen. Hädanefter skulle de regelbundet inställa sig för att stå konungen till tjänst, men arten af denna tjänst lämnades som förr obestämd och obegränsad.

Att konungen skriftligen stadfästat detta förslag, är icke kändt. En definitiv bestämmelse af sådant slag måste dock hafva kommit till stånd, ty några månader senare finner man konungen åberopa en sådan såsom gällande. Det sker i en skrifvelse till rådsherren Birger Nilsson, hvars innehåll äfven i öfrigt tyder på att försök vid denna tid gjordes till planens verkställande. På Birger Nilssons anhållan tillåter konungen honom att uppskjuta sin inställelse vid hofvet. Han var således egentligen skyldig att vid ifrågavarande tidpunkt tjänstgöra, och då

Källa: Project Runeberg ·