Sida 13
Nya ord
Öfver hufvud taget har ett nytt ord större utsikt att vinna spridning, ju klarare och påtagligare dess betydelse framgår genom jämförelsen med redan allmänt brukliga ord, och ju mera det till sin form motsvarar sådana.
Enklast och säkrast är därför att åstadkomma de nya orden genom att bilda afledningar eller sammansättningar af redan befintliga ord och därvid noga ansluta sig till språkets ”lagar” (analogier) för sådan ordbildning.
Denna utväg står dock ej alltid till buds, icke heller har den inom vårt språk anlitats så mycket, som det hade varit önskligt.
Mycket ofta har man varit nödsakad att låna ord från främmande språk, kanske ännu oftare har man utan nödtvång gjort sådana lån. Att man därvid med synnerlig förkärlek lånat från franskan och de klassiska språken, särskildt latinet, beror naturligtvis på det förhållandet, att dessa språk just för de bildade varit så välbekanta; ord, som hämtats från dessa språk torde understundom till och med hafva förefallit de bildade lättare att bruka, mera ”lefvande” än de motsvarande rent svenska, då sådana verkligen funnits.
Men huru bekväma dessa låneord än varit för de bildade, hafva de dock endast mera sällan kunnat riktigt rotfästa sig i vårt språk.
De äro ju vanligen redan i sina ljudförbindelser och sin betoning så olika äkta svenska ord, att de icke utan svårighet kunna exakt uppfattas och ihågkommas af den, som ej är kunnig i det främmande språk, hvarifrån de hämtats; denne har
Källa: Project Runeberg ·