Sida 14
Nya ord
icke heller på förhand i sitt språkförråd några ord, med hvilka låneorden associera sig och af hvilka de kunna förklaras; uppsöker han sådana förklarande associationer, så råkar han i regeln på villospår.
Dessa låneord hafva därför svårt att öfvergå från de bildades språk (uti inskränkt betydelse) till det gemensamma, man blir tvungen att undvika dem i hvarje skriftlig eller muntlig framställning, som är ämnad för de breda lagren, för personer af ”folket”, och i allmänhet talas de ej, när uttrycket höjer sig till större ädelhet eller innerlighet.
I själfva verket är det till stor del just låneorden från franskan, latinet och grekiskan, som befästa svalget mellan ”de bildades” och ”de obildades” språk. Men detta svalg är redan alltför bredt, man bör snarare bemöda sig att minska det än att vidga det. Därför, när man finner skäl att låna ett ord, bör man — liksom vid nybildning inom språket — helst se till, att det ord, man vill införlifva med vårt tungomål, ”låter svenskt”, och att det genom jämförelse med redan brukliga svenska ord blir klart till sin betydelse.
Detta lyckas rätt ofta, då man lånar eller efterbildar ord från något med svenskan nära besläktadt språk, såsom tyskan, dansk-norskan eller fornisländskan.
Ännu lättare och säkrare borde väl låneorden inkomma i vårt språkförråd, när riksspråket lånar från svenska bygdemål (dialekter) eller från den äldre svenskan. Dock är uttrycket ”att låna” i dessa fall ej fullt träffande; närmare likheter till de båda förfaringssätten erbjuder å ena sidan den rekrytering med kraftiga element ur allmogen, som vår herrskapsklass ständigt undergår, å andra sidan det återvändande till gammal god sed, som i vår tid någon enstaka gång eger rum.
Källa: Project Runeberg ·