Sida 190
dem utgöres af den hornaktiga fröhvitan; vid dess bas ligger det lilla växtämnet.
Då bären äro djupt blodröda, plockas de i säckar af negrerna. Omkring 12 kilogram anses som lämpligt dags-arbete för hvarje insamlare.
I de flesta fall ligger själfva herrgården så högt uppe på backsluttningarna som möjligt, omgifven af blomster- och fruktträdgårdar. Långa alléer af de präktigaste palmer leda till ingångarna, och från dalen nedanför kommer man dit upp på terrasser och väldiga stentrappor.
Boningshusen äro mycket stora. Rummen äro ofta ända till 12 meter i fyrkant och 7,5 meter höga. Det begagnas icke tapeter, icke gardiner, och rummen äro för öfrigt endast sparsamt möblerade. Sällan eller aldrig ser man här en tafla. Icke heller finnas större boksamlingar.
Liksom plantageägarens boning äro tjänstemännens samt förrådshusen alla stora och rymliga, men tarfliga. Bakom dessa byggnader ligga arbetarkvarteren, en massa små trähyddor, som bruka ligga i stora fyrkanter, omhägnade och inneslutna med en port, som alltid stänges om natten. Om man besökte en af dessa hyddor under den tid slaf-veriet var rådande i landet, såg man en eller två smutsiga hängmattor fästa vid de bjälkar, som uppburo taket. Några grytor och kärl stodo i rad på jordgolf vet, och något liknande en eldstad syntes i midten af rummet. Sedan år 1888 är slafveriet i lag upphäfdt, men i verkligheten äro negrerna i det inre landet lika mycket slafvar nu som till-förene. De hållas i okunnighet, fattigdom och beroende.
Från många smärre plantager, som ligga af sides i det inre landet, måste kaffet forslas till marknadsplatsen vid kusten på mulåsnor. I spetsen för en dylik kaffetransport går vanligen en hvit häst, som bär en bjällerkrans rundt halsen, och alla mulåsnorna följa lydigt denne förare. Hvarje mulåsna bär två säckar kaffe. Efter den svåra och långsamma färden, ofta hundratals kilometer, se djuren eländiga ut, då de befrias från sina bördor, som icke blott afgnagt huden, utan också köttet intill benen.
Källa: Project Runeberg ·
