Sida 194
Aires’ förnämsta gator. Intet vittnar i sa öfverväldigande grad om att vi här befinna oss i en storstad, som lif vet å dessa, och jag tror ej, att det är nagon öfverdrift, om man säger, att Buenos Aires i detta hänseende i Europa blott öfverträffas af London. Vid den tid, då trafiken är störst, ser man ofta gatorna så fullproppade med åkdon, att man ej på långa stunder kan passera öfver dem och att man ej förstår, huru vagnarna ens kunna röra sig framåt. Till god del beror detta myrstackslif därpå, att man på grund af stadens utsträckning och sydamerikansk sed åker långt mer än hos oss, men i någon mån är det nog också endast skenbart och framkalladt af gatornas ringa bredd, som i stadens centrala delar öfverallt är lika och endast 13 meter. Kommer så härtill, att hvarje gata har sin spårvägslime : Buenos Aires har ju också blifvit kalladt sparvägarnas stad, en egenskap, som det dock delar med flertalet städer i Sydamerika. Det värsta är emellertid, att dessa otympliga och opraktiska spårvagnar ständigt råka i olag, hvarigenom oupphörliga stockningar i trafiken uppkomma.
Hvad som ger Buenos Aires dess egendomliga prägel,, är främlingarnas ofantliga antal i förhallande till de infödda. Invandringen till Argentina har under de senaste åren tidtals varit ofantlig, och vid en folkräkning i Buenos Aires år 1891 funnos bland 530,000 invånare blott 99,000 argentinare, men 225,000 italienare, 68,000 spanjorer, 23,000 fransmän, 17,000 engelsmän och tyskar o. s. v.! Flertalet bland dessa äro, såsom synes, sydeuropéer, hvilka mestadels komma hit utfattiga och sedan bo och arbeta i Buenos Aires’ hamnkvarter för att särskildt under skördetiden söka
sig ut på landet.
För främlingen, som kommer hit ut, kan man säga, att lifvet här ter sig som en järnvägsresa: vid stationerna rusa människor om hvarandra, kommande från norr och söder, från när och fjärran ; alla ha brådtom, alla skynda framåt utan att bry sig om hvarandra, och om man hälsar,, så är det blott flyktigt, och nästa ögonblick ilar man vidare,, fruktande att förlora det minsta af sin tid. Men när det sedan gäller att verkligen nå hvad man vill, att komma fram till målet, då hjälper ingen ifver och intet eget arbete„ då måste man blott vara stilla och följa med strömmen.
Källa: Project Runeberg ·
