Sida 201
känner den, ser den kanske också, men man hör den icke — här, där intet träd, ingen hög växt, intet hindrande föremål står i vägen för luften.
Från Deseado fortsatte vi ändtligen till Gallegos, den sydligaste hamnen vid den amerikanska kontinentens atlantiska kust. En ödsligare, tröstlösare och mindre inbjudande »stad» har jag aldrig sett. Det hela består af ett tjugutal envåningshus, de flesta af järnplåt, några också af lera och torf. Likväl beslöt jag att till omväxling från sjöresan söka nattkvarter i det mest rekommenderade af stadens härbergen, hedradt med namnet »hotellet», och jag vill nu afsluta min skildring med en beskrifning på detta »hotell», ett af de sydligaste på jorden. Det är en låg, hvitlimmad ler-byggnad med två rum. I köket, som tillika är väntsal, spatsera kycklingar omkring på golf vet, men man tillåter det gärna; också är det inte några vanliga bondtuppar utan unga strutsar, som hotellets ägarinna håller på att uppfostra. Och sofrummet ? Ja, det är svårt att beskrifva. En förvirrad blandning af olika slags sängar, bland hvilka en åtminstone tydligen blifvit tillverkad för helt andra förhållanden. Midt i taket hänger en prydlig revolver, i fönstret ligger en annan, en riktig mujskedunder, och — motsatsernas land — bredvid sängen står en öppen ask, som utgör hotellets penningeskrin, där kassan för dagen förvaras. Blir man hungrig, har man ej långt till maten: här och där under sängar och bord ligga ägg, bröd o. s. v. Och än mindre behöfver man törsta, ty i hörnet står en stor vintunna. Sängtäcket är en »quillango», en af dessa vackra mantlar, som förfärdigas af skinnen af helt unga guanacos. Och om man till sist tänker sig en god portion spansk smuts utbredd öfver det hela, så är bilden, om än ofullständig, färdig.
Trots »hotellets» förtjänster lämnade jag Gallegos utan saknad och kände alls ingen lust att förnya besöket.
Källa: Project Runeberg ·
