Sida 143
VI. Sardanapals bål
f honom, och han låg tillbakalutad mot den djupa stolens pösande kuddar som en sjuk. — Min kropp är min vanära, — begynte han, då Hans Alienus hälsade. — Mina läkare förmå icke längre att lifva mina vätskor och stärka mina senor. — Dina läkare känna måhända människo- kroppen, — svarade Hans Alienus, — men de känna icke människan. Eller hvarför komma de annars med droppar och kryddor! Icke dina vät- skor och senor ha skulden till din svaghet i detta nu. Hvad betyder kroppen! Saken är att din inbillning har tröttnat och somnat in. Detta flata tak, gården där nere, cypresstockarna och mat- torna — allt står likgiltigt och dödt för ditt öga, därför att lampan, som lyser upp tingen, är ut- brunnen, därför att din inbillning slocknat.. Män- niskan är endast ett tomt hängande segel, som först lyfter sig till handling och rycker kroppen med sig, när hon fylls af inbillningens vind. — Nu ser du bara det kalla yttre och din hjälplöshet och din brist på verkliga vänner . . . — Hvad jag behöfver är fiender. — Vänd därför endast hufvudet mer åt höger och se röken från de tända kvarteren. Den rullar allt närmre och närmre och begrafver hela din stad. 143
Källa: Project Runeberg ·