Sida 146
VI. Sardanapals bål
f- åter hundra kvinnor, de vackraste och mest full- komliga, som Asien lagt i Sardanapals armar. Några af dem vacklade eller utstötte meningslösa glädjerop, ty alla hade de nyss stigit från gästa- budet och voro druckna. Deras kläder voro upp- rifna, och några af dem kastade gycklande sina halsband på bårarnas glittrande last. Sardanapal reste sig och lade sin hand på sin gästs axel, men lätt och knappast kännbart. Som en sömngångare följde han honom mëd stora, stir- rande ögon fram till takets kant, från hvilken båda sågo ned öfver vimlet och öfver det besynnerliga, på gården upptimrade mattbetäckta stockhuset. — Hvad värde hafva för mig några köpta trälar! — sade han. — Men inbillningens lampa lyser öfver dem, och jag genomlefver försvunnen sällhet. Genom min mun ropar människan till världsrymden om sin höjd och sin lycka. Afton- stjärna, du himmelens vackraste bloss, bröllops- festernas lykta, hör från mina läppar människans tacksamma Iof till lifvet och allt hvad lifvet gaf. Regnmolnen och röken inhöljde den gula sol- nedgången, och hastigt mörknade Ninives sista afton. Ännu på detta första dygn hade de anfal- lande icke hunnit bryta sig genom de tättbefolkade kvarteren till borgen. Endast några spridda hundra- Hfi
Källa: Project Runeberg ·