Sida 147
VI. Sardanapals bål
i skaror hade på omvägar kommit före de andra och närmade sig redan genom gränderna som bru- sande vatten i rännilar. På gatan nedanför gården jagade i vild oord- ning alla de hopar af svultna hundar, som skrämda lämnat den redan eröfrade stadsdelen, och mellan dem sprungo svarta och hvita får samt några åsnor med sliten grimma. Marken darrade under de antågande hundra- skarornas järnrasslande steg. Gatustridens tordön rullade allt närmre, genljudande i trappor och rum, och regnande gnistor slocknade likt döende eld- flugor på stenplattor och pelarnas stelt framsprin- gande bladverk. Håret ströks tillbaka undan myrthenkransen på alla de väntande, som från gårdar och tak stirrade mot gatan. Allestädes stodo simpelt klädda knektar strålande och tysta samt bidade döden. Det största inom dem gick i blomma. Allt lumpet och smått vardt dem med ens föraktligt, och vigda åt undergången voro de icke längre människor, utan keruber i trasor, men med höjda bröst och dragna vapen, som, speglande eldskenet, själfva tycktes brinna. Några män tryckte sakta hvar- andras händer, förbrödrade af faran och glömska af gammalt groll. När den första pilen sprang ur I 4- 147
Källa: Project Runeberg ·