Sida 172
VIII. Skuggan
Afhandlingen försvarade det häfdvunna, det stillastående och visste ingen prutmån. Då han nu emellertid där i den stad, från hvilken förbrödringslanken gick ut öfver jorden, ögnade i denna lunta, sade han till sig själf: Nej, nej! Vi unga, som genom vår ungdoms värme äro stillaståendets naturliga fiender, vi äro de, hvilka nu och i alla tider röjt ett stycke land för de sanningar, som utgått från denna stad.
Medan han talade, gjorde han omedvetet en rörelse med handen. I detsamma föll blicken på hans egen skugga, hvilken månen aftecknade på rummets vägg tätt vid bädden. Ovillkorligen måste han skratta. Var det icke skuggan af en skådespelare, som med hufvudet tillbakakastadt och handen utmanande lyft deklamerade en klangfras?
Blygselfull inför sig själf kom han för första gången att besinna, huru bland de tankar, hvilka öfverfördes från denna stad till Västerlandet som en skeppslast kostliga fynd, också låg en liten mycket, mycket sällan ihågkommen pärla — ödmjukheten.
Han tryckte handen öfver ansiktet och blundade, och det var som om tusen små stjärnor blossat upp framför ögonen. Det var visserligen endast hans eget pulserande blod som framkallade
Källa: Project Runeberg ·