Sida 174
VIII. Skuggan
En hög medlem af synhedriet, som gick förbi, men som naturligtvis icke blandade sin röst i trasmännens ordsvall, tänkte för sig själf: — Jag ser nog på den höga pannan, att det där föreställer en lärd, en tänkare. Man kunde nästan taga det för ett porträtt af mig själf. Det är bestämdt jag själf. Inte illa gjordt. Troligen någon af trasmännen som tecknat af mig. De känna ju till mig litet hvar.
Under tiden hade en af åskådarne tyst närmat sig kolteckningen. Det var en välklädd man med ett mildt och vänligt ansikte, som påminde om ett barns. Ingen visste stort om honom, och ingen krönika har heller sedan bevarat hans namn, ty han lefde tillbakadraget, skygg för allt buller, allt uppseende. Med händerna korsade öfver knappen på sin käpp betraktade han teckningen. — Hvilken ädel panna! — tänkte han. — Hvilken upphöjd ödmjukhet i hela gestalten! Ack, den som vore lik den där bilden — men hvarför önska det omöjliga!
Då han stod där ödmjuk och tyst, var han så påfallande lik teckningen, att alla veko tillbaka och hviskande pekade på honom. Häpen och blyg aflägsnade han sig, utan att förstå hvarför de sågo efter honom.
Källa: Project Runeberg ·