Sida 186
X. Mejseln
inne i en annan genomskinlig, som var större och mer öfverväldigande. Jag såg allt det i hans bröstkorgs hvälfning, hans arms muskler, hans ögonbryn och panna, som icke fanns där, men som önskade lif, som bad mig om tillvaro. Nu efter våra samtal och skärskådande förklaringar får jag genast syn på den krokiga hållningen och de breda händerna. Må den som behagar stirra på detta. Jag skulle endast ha lyckats, om jag kunnat afbilda den större genomskinliga kropp, i hvilken han stod innesluten. Nu kan jag det ej. Nu grumlade era ord min syn på samma sätt som min lyra förstummades, när jag betraktade den. Nu återgifver mitt arbete hvarken det jag ser eller det jag önskar. Det är en stridig blandning af båda, en vanskapt fulhet. Två fiender slita min förmåga i blödande stycken. — Allt hvad jag vidrör, faller till aska liksom jag själf.
Han steg upp och gick till stranden utan att låta kvarhålla sig af hvitbrödernas lugnande tillrop. Han hissade själf seglet, men efter luften var stilla och utan vind, väckte han den insomnade väpnaren och satte honom vid den ena åran samt rodde skeppet ut på hafvet.
Källa: Project Runeberg ·