Hans Alienus: II. Hades

t- -i sidodörr, som ledde ut till trädgården, och de be- slöto att förlusta sig med kägelspel. Då Hans Alienus motvilligt lyfte träklotet och ställde sig på den raka sandgången, i hvars slut käglorna voro uppställda, sade han: — Vore jag Gudfader och detta klot jorden, skulle jag kasta det på elden. Jag skulle göra en fullkomligare jord till nästa tisdag. Han hade emellertid knappast uttalat de orden, innan trädgårdsportens hesa skälla klingade och en äldre man inträdde mellan de soliga kållanden. Han var också klädd i munkkåpa, och skägget så långt, att han hade stuckit in det under bältet för att det icke skulle släpa i marken. Några kanon- lockar reste sig gungande öfver det väderbitna och alltför rödsprängda ansiktet, och hans bruna ögon hade, ehuru godmodiga, en viss ungdomlig liflighet, som skulle han icke haft något emot ett eller annat olofligt puts emellanåt. Då han gick, skramlade nycklarna i fickan. Alla reste sig, ty de misstänkte genast att han icke kunde vara någon annan än den helige Petrus själf. — Jag bönhör alltid en förnuftig önskan, — sade han och vände sig till Hans Alienus. — Låna mig ditt kägelklot, så lånar jag dig under tiden 209 II 14