Hans Alienus: II. Hades

läggningen utanför klostret, en fyrkantig vid bygg- nad, omgifven af tysta trädgårdar, där apelsinerna lyste och dufvorna kuttrade. Då nu emellertid de båda engelskornas stämmor hördes genom det fällda vagnsfönstret, råkade Tuklat-Nirgal i ett sådant raseri, att kusken icke kunde hålla honom. För- gäfves sökte Hans Alienus lugna honom med några stränga ord. Han vände sig om och sträckte sitt hufvud med de stickande ögonen mot fönstret. Då strök capucinermunken eftertänksam sitt skägg samt öppnade vagnsdörren på vid gafvel, så att de två gamla engelskorna, deras böcker och deras blå bahytter blefvo fullt synliga. — Har du sett dem? — frågade han. Ett ögonblick stirrade väpnaren in i vagnen och blef sedan genast helt stilla samt gick fogligt och utan motstånd in genom porthvalfvet till gården. — I ett sådant århundrade, — mumlade han, — kunna till och med centaurerna utan saknad gå i kloster. Munkarne gåfvo honom nu en kåpa, sedan han aflagt kyskhetslöftet, och därefter gingo alla samtalande i den stilla korsgången, där törnet klängde kring de vridna sandstenspelarna. Slut- ligen tryckte en af bröderna med axeln upp en rank