Hans Alienus: II. Hades

på hjälp, och inne i vagnen sutto en capuciner- munk och två gamla engelskor i blå bahytter. Alla tre hade hvar sin uppslagen bok med ett kors på de svarta permarna. — Här är något för dig, — hviskade Hans Alienus och ledde Tuklat-Nirgal med sig vid armen nästan som ett farligt djur. Den assyriske jätten, som nu icke bar annat än sin slitna fäll om höfterna, drog den störtade hästen i diket och ställde sig själf i hans ställe vid fimmelstången. Hans Alienus band de båda töm- marna om två testar af hans hår och steg själf upp på bocken bredvid kusken. — Du fnyser och sparkar som en centaur, -— sade Hans Alienus, när de hade åkt ett stycke. — Men nu köra vi till ett kloster. Det är den ort, där det förflutnas hvila funnit sin sista fristad på jorden. Där inskrifver jag dig som novis, Tuklat- Nirgal. Det är bara en svårighet. Du måste först aflägga kyskhetslöftet. Men tro mig, det kommer att gå lättare än du väntat. Tuklat-Nirgal tvärstannade, men kusken gaf honom ett så våldsamt slag med tömmarna, att han sträckte ut i vildt språng, och våt af svett mumlade han skrattande en förbannelse. Efter en timme dundrade postvagnen på sten-