Sida 26
Inledning
mot öppna dörren och försvinner samt lämnar blott en bitter tomhet kvar. Han glömmer snart i vida fjärran land den lilla skygga gula hand, hvars glädje vore tömma pipans aska och bädda dynor kring hans rygg och trycka den stora regeln för i husets lås, att han fick ligga vid sin vattenflaska i den förnöjda hvilas lata dås, som är det sanna lifvets sanna lycka. — Af sången väckt Hans Alienus skar i stafven orden: »Jag har lofvat». När sedan han med några mynt begåfvat den vackra skaran, gaf han detta svar: — Ni arma döttrar af en värld som dött, för er skull icke min sandal jag nött. Jag går till skuggorna, till det förflutna, går från den samtid, som blott leda väckt. Må alla fröjder, hvilka blifvit njutna, i tusen skålar åt min mun bli räckt. Må alla lampor, hvilka stå förbrunna i jordens grafvar, tändas rundt min väg. 26
Källa: Project Runeberg ·