Sida 31
I. Hades
Han tände en kådig sticka, som han redan på förhand stuckit i repbältet, samt steg varsamt ned utför trappan. En svärm motbjudande svarta gamar lyfte från klipporna och förföljde honom i den rykiga lågans ljus. Deras gulaktiga långa halsar voro utan fjädrar, och flaxande höggo de efter hans ögon, så att han måste värja sig med stafven. På sidorna om honom stodo pelare af ärriga till kol förvandlade sigillariastammar. Väggarna voro prydda i rutiga mönster med aftryck af Iepi- dodendrons rutiga ödleliknande grenar, och trapp- stenarna, hvilka beständigt förde honom djupare ned, voro inlagda med fossila drakar och paddor. Allt var en värld som dött och förlorat önskan. Förvånad att höra hviskningar i mörkret, stan- nade han och sträckte facklan framför sig. Då såg han tre hvälfda gångar. Vid den vänstra sutto tre munkar med handen öfver ögat, vid den högra satt en flicka, men vid den mellersta ingen. — Kommer du också för att anklaga döda? — frågade flickan och betraktade honom kallt och svårmodigt. — Har du hört berättelsen om halsban- det, som stals från kejsarinnan Fausta af hennes tjenarinna, af mig? Den är osann. Jag ber dig att tro mig. Medan tjufnaden föröfvades satt jag 31
Källa: Project Runeberg ·