Sida 32
I. Hades
bland tärnorna i förrummet och spann. Och ändå har den sägnen krupit från dörr till dörr och icke lämnat mig någon ro i dödsriket. Ni lefvande ana icke all den maktlösa förtrytelse, som våndas i grafvarna, i den mull, som era spadar vänder och er fot trampar. De döda kunna ej värja sig mot det nät af beskyllningar, i hvilket ni snärja dem med era skrifter och de hörsagor, som ni berätta era barn. Era häfdaböcker äro bräddade med an- klagelser, som våra förstummade munnar aldrig skola kunna tillbakavisa. — Sägnen om dig, flicka, — svarade Hans Alienus, — är förgäten. Hon reste sig häftigt rodnande och stammade: — Så kan jag då ändtligen få gå till hvila. Nu har jag ej längre bruk för den vaxtafla, som jag håller i min hand. Jag vill gifva dig den till tack för ditt glada budskap. Som du ser är den infattad i röda träramar, vid hvilka ett benstift hänger i en silfverkedja. Taflan besitter den kraf- ten, att så snart en osanning tecknas i vaxet, ut- plånas orden ögonblickligen som af en osynlig hand. Han mottog vaxtaflan och fäste den med hjälp af silfverkedjan vid sitt repbälte. 32
Källa: Project Runeberg ·