Sida 82
II. Hans Alienus äktar fyra hustrur samt anför Babylons härskara
belåtna brummande. Själf låg han uttröttad af ansträngningar på en fäll i sitt tält af kamelhår och med nacken i Girgils knä. Hon hade befriat hans hufvud från den tunga hjälmen, löst hans armskenor och lutade sig smeksamt öfver hans axel. Hon uppfann en mängd ärenden för att sysselsätta sin syster Sammuramat, som från sidan betraktade henne med enfaldiga ögon. Den gamla sof hopkrupen i tältets hörn, och ingen bekymrade sig om henne. Girgil tycktes icke ens ihågkomma hennes närvaro, själf upptagen af att locka sin makes sinne från Sardanapals vackra fånge. — Du har i afton ingen tanke för oss, — hviskade hon vid hans öra. — Beständigt vänder du dig otåligt mot tältöppningen och stirrar på staden. — Min härkomst förföljer mig, — svarade han och reste sig på armbågen. — Där jag föddes, hade människorna mistat förmågan att kunna njuta det närvarande, och allt, som de vidrörde, vissnade. De voro alltså en skam för sitt släkte, voro andligt spetelska, och deras blod slår i mitt hjärta. Hur vill du då att jag likt er, lyckliga, skall kunna taga stunden som den kommer. Har du icke sett svartfåglarna, hvilka envist kretsat öfver min hjälm i hopp att få ett godt mål, att finna förruttnelse,
Källa: Project Runeberg ·