Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

af landskapet låg Ekesjö (ej att förvexla med den liknämda staden), tillhörigt riddaren och fribytaren Sven Sture samt sedermera den gren af ätten Natt och dag som bar sturenamn (Nils Sture m. fl.); likaledes i midten torde hafva legat Sundholms faste, hvars läge nu icke kunnat återfinnas. Helt nära den vestra gränsen låg Nyd ala (Nydals) cistercienserkloster.

Afven Njudung låg såsom Värend något afsides. Deremot gingo vigtiga samfårdsleder genom den vestligaste delen af Tiohärads lagsaga, den så kallade Finveden (Finnvid). En väg kom från Skåne öfver Örkelljunga och förenade sig inom landskapets sydvestra hörn med en annan väg från Laholm. Vägen följde sedan Lagans dal; till skydd mot här framträngande fiender hade man uppfort vester ut, på en holme i Bolmens sydligaste ända, Piksborgs fäste, och längre upp öster ut, på ett ed mellan sjöarna Furen och Flåren, fästet Trolla-borg. En väg, som kom från Vexiö och från Nydala, förenade sig längre upp med Lagastigen, som ledde fram till Jönköping. Dit ledde ock Nissa-stigen, som följde Nissans dal, mindre ofta använd, synes det, och väl derfor mindre skyddad med fästen.

Den delen af Vestergötland, som räckte fram till Vesterhafvet, skyddades tidigt med fästen. På en holme i Göta elf, på södra sidan om Hisingen (Hising), låg Lindholms slott, hvilket dock upphör att nämnas ungefär med konung Magnus Erikssons tid. Under konung Håkans strider mot Albrekt anlades ett nytt fäste längre ut vid elfven, det sedan ryktbara Elfsborg (Elvesborg). Af konung Albrekt affcräddes det till Danmark, men återgick under drottning Margaretas tid till Sverige. Till Elfsborgs län hörde Vestergötlands vestligaste härad. Öster om Elfsborg låg Gullbergs fäste.

Från Halland gick en väg genom Ätrans dal öfver Bogesund (Bagasund) och förbi Vinstorps (Vinsatorps) sätesgård, efter hvilken man uppkallat en slagt, som i klufven sköld förde åt höger en half lilja, åt venster två sned-bjelkar, till Falköping (Faluköpung), hvarifrån sedan väg gick åt nordvest förbi Gudhems nunnekloster af cistercienserorden till landskapets hufvudort Skara. I en sidodal, men icke långt från vägen anlades på 1360-talet Openstens faste (se fig. 90 och 91), hvars innehafvare var höfding öfver den kringliggande trakten. En annan väg genom Viskans dal ledde helt nära torbi Orestens fäste, anlagdt vid samma tid och derefter hufvudort för Marks härad. Mellan de två bufvuddalgångarna, nära Viskans källor, låg Väters-holms slott, ett af de många gods som drottning Margareta inköpte för att sedan skänka dem åt kyrkliga stiftelser. Vida vigtigare än dessa tvenne vägar var den tredje, som från Elfsborg gick i elfdalen förbi den norra elf-grenens utgång, hvarest låg den norska staden Kunghäll (Kungälla), skyddad af Bohus (Bahus) starka fäste, och vidare till Lödöse, trots sitt afstånd från hafvet en stad med betydande sjöfart i vesterväg,' med två kyrkor, ett svartbrödrakloster och ett hospital1. I närheten, man vet icke med säkerhet hvar, låg Styffneborg. Vägen gick vidare norr ut, förbi Torpa, tillhörigt rid-

1 En stad Ny Lödöse, anlagd närmare mynningen af elfven, nära det nuvarande Göteborg, erhöll privilegier &r 1473.