Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

hvilken talrika pilgrimer samlades för att bedja vid den heliga Helenas graf, och slutligen öfver Hökensås till Hjo (Hio), hvarest man kunde fa båt for att fara öfver till Hästholmen eller Vadstena. Från Skara gick äfven en väg öfver Tiveden till öfre Sverige och en annan uppåt Vermland öfver Amnebro, hvarest marsken herr Erik Kettilsson Puke på 1360-talet anlade fästet Amneholra (eller Agneholm), der han bodde som höfding öfver Vermland. Vid Venerns strand fans ingen stad förr än Lidköping (Lidaköpung) år 1446 erhöll privilegier; vid sjön lågo i öfrigt Forsholms fäste, vid norra ändan af Kinnekulle (Kindaberg), samt ute på Kållands (Qualdins) ö skarabisko-parnes slott Leckö (Läckia), som mot slutet af 1400-talet blef starkt befäst.

Vermland (Värmaland) hade en god* bygd vid stranden af Venem och i några floddalar. Längre in lifnärde man sig af jagt och boskapsskötsel. 1 trakten af det nuvarande Filipstad låg Vermlauds berg, hvarest man idkade osmundssmide. Vid gränsen mot Vestergötland låg, som redan är sagdt, i Gull-spångselfven (Amnelfven) Amneholm, vid Klarelfvens (Tingvallaelfvens) mynning landets] hufvudort Ting valla, der Karlstad nu ligger; i vester låg Edsholms slott. En väg gick ifrån Amnebro till Edaskog och mot Norge. Längs Klarelfven gick en annan väg till Norge, hvilken plägade följas af pilgrimerne som vandrade till den helige Olafs graf i Nidaros.

I det mellersta Sverige var vid denna tid obestridligen Stockholm den vigtigaste #orten. Också var läget ypperligt, just på den punkt der tvenne landskap, Upland och Södermanland, och der tvenne vatten, Mälaren och Östersjön, möttes. Helt naturligt kom Stockholm derför att blifva förmedlaren mellan mälarstädernas handel och utlandet; i följd icke af omständigheternas naturliga fogande, utan af medeltidens handelspolitik utsträcktes Stockholms förmynderskap till samtliga städer vid Bottnen.

Den ursprungliga staden, hvad vi nu kalla staden inom broarna, började blifva för liten. Stadsmurarna gingo af gammalt längs insidorna af öster-och Vesterlånggatorna, men man hade redan bygt intill deras inre sida och utanför dem, på sluttningarna ned mot vattnet. I det inre voro tomterna små. Invid Söderport fans ett torn, ämnadt att försvara staden mot en öfver Söderbro framträngande fiende. Icke långt derifrån låg det kloster, som konung Magnus Eriksson bygt åt dominikanerne eller svartbröderne, hvilka gåfvo namn åt Svartbrödragatan, den nuvarande Svartmangatan, hvilken ledde förbi den heliga Gertruds gilles hus, i hvilket ofta stadens råd och äfven herredagar samlades, till Stortorget med dess kåk till brottslingars afetraf-fande, framför början af Kåkbrinken, och med dess lifliga handel. I bakgrunden låg rådhuset, inklämdt mellan andra bygnader, der nu börsen står. Inom staden fans allenast en kyrka, den åt handelns beskyddare den helige Nikolaus invigda stadskyrkan. Stadens norra hufvudport låg vid nuvarande Mynttorget; dessutom funnos flere sidoportar, såsom Skomakarporten och Köpmansporten./ Förhållandet mellan land och vatten var den tiden icke detsamma som nu. Nygatorna funnos icke, och om man gick utför Gråmunke-gränden, kom man till en lång bro, som förde till gråmunkames eller fran-