Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

vid hvilket öfverenskoms om förlikning som dock icke länge hölls. Det svenska riksrådet sände bud från Telge med förslag om underhandling och från staden sändes fyra ombud, af hvilka ett, rådmannen Peter Åländing, var svenskt. De tre tyskame vände genast om; rådman Peter, som snart följde dem, blef under återvägen öfverfallen och fängslad samt insatt på Stockholms hus, hvarest under hans frånvaro den svenske borgmästaren herr Bertil Brun och en annan svensk hade blifvit satta i fångsligt förvar. Vid underrättelsen harom bröt missnöjet löst, de svenska borgame väpnade sig och skyndade till Stortorget, der tyskarne mötte dem. Man skildes emellertid den gången åt utan blodsutgjutelse. Svenskarne höllo sig öfver natten på den helige Olofs gillestuga och gingo följande dag upp på rådhuset för att fordra ransakning med de fangne eller ock deras utsläppande. Borgmästareu frigafs och ett möte utsattes till en följande dag, då ny förlikning' uppgjordes och besvors vid Gud, jungfru Maria och alla helgon. Den dagen (det var andra lördagen i juni) var allt stilla och likaledes söndagen, intill dess nattsången hållits i grå-brödrakyrkan och stadsportarna blifvit lästa. Under natten samlades hättebröderne i den heliga Gertruds gillestuga, och de tyska medlemmarne af rådet på rådhuset, hvarest de underhandlade med höfdingen på slottet, herr Herbrekt Königsmark. Rådstjenaren utsändes derefter att kalla de svenska rådmännen till rådhuset, innan folket kom i rörelse på gatorna; han fann sextio väpnade män uppstälda på Stortorget, hvilka dock drogos tillbaka för att ieke väcka misstankar. Sedan svenskarne kommit dit, de fleste i god tro, ett par med våld, förklarades de för förrädare och fördes fångsliga ut från baksidan af rådhuset och öfver fållbryggan till slottet, der de lades på pinbänk och marterades med träsågar. Tisdagen blefvo tre af dem brända. En af hättebröderne lofvade slottshöfvidsmannen hälften af all de fangnes egendom, och de fördes nu, natten till torsdagen, den 17 juni, som detta år (1389) var den stora festdagen till minne af Kristi heliga lekamen, öfver till Käpplingeholmen, hvarest de inkastades i ett skjul som antändes och nedbrann öfver dem. En andlig man, som tillkallats för att höra de olyckliges sista bikt, bedyrade deras askuld, och i den skräckuppfylda staden fruktade man, att Guds straff skulle följa omedelbart på brottet, då fredagsmorgonen kom med ett väldigt åskväder och regnet nedstörtade i strömmar, så att man trodde att staden skulle förgås.

Det synes, som skulle sådana våldsgerningar hafva varit tillräckliga för att förmå herr Sten Bengtsson till utomordentliga åtgärder för att hjelpa det svenska partiet i staden, men deraf märker man intet. Tyskarne funno sig emellertid senare föranlåtna att erkänna sig skyldiga och blidkade kyrkan med att på ett berg på Södermalm uppresa tre skulpterade minnestaflor, af hvilka en, af väder och vind skadad, i vår tid blifvit återupprest på den s. k. Pelarbacken (fig. 110).

109.

Herbrekt Königsmnrks sigill.