Sida 129
Unionen under Margareta och Erik. 1389—1434
svartbrödrakloster. Fästet var, näst Stockholms slott, det förnämsta Sverige egde. Också behöfdes här ett fast värn mot de oroliga och barbariska gran-name i öster.
Margaretas strider med tyskarne 1389—1398.
Albrekts fiageaskap. — Håttebrlderae. — Klppliagensrden. — ViUliebrMerae. — Fredsftrdraget i liaåhelai 1396. — Albrekt frigifves. — SJirlfreriet i OvterajSa. — Gstlaad i preussiska erdeas Tåld. — Albrekt* sista Qdea eck dtd (1412).
Från slagfältet fördes konung Albrekt jemte sonen till Lödöse och Bohus, der drottning Margareta väntade honom. De andra förnämliga fångarne fingo köpa sig fria, konungen och hans son sändes till Lindholms slott i Skåne, kvarest de höllos fängslade i sex år. Drottning Margareta hade icke förgätit den olycklige konungens öfvermodiga yttrande att icke förr anlägga fredlig drägt, än han hade blifvit herre öfver Danmark. Hon hade åt sin fånge, som ej mer hade beliof af en krigares rustning, gjort i ordning en hätta eller kugel med snibb af nitton alnars längd1.
Allt var icke afgjordt genom slaget, ehuru väl flere fästen, t. ex. Kalmar och Örebro, derefter kommo i drottningens våld, äfvensom personer, som dessförinnan stått på Albrekts sida, nu slöto sig till det segrande partiet, t. ex. Snakenborgarne. Man var betänkt på fortfarande fejd. Yid en herredag, som hölls i Söderköping den 24 oktober 1389, beslöts att, »af erkänsla för den nåd, tröst och hjelp, som fru Margareta, Sveriges och Norges drottning samt Danmarks rätta arfvinge, bevisat Sverige under den ännu fortfarande ofriden, på hvilken man med hennes bistånd hoppades ett snart slut, bevilja henne en gärd, öfver hela riket, af biskopar, klerker, kyrkor och kloster, riddare och svenner, landtbor och vårdnad (underhafvande) samt af alla rikets skattebönder, att utgöras af hvar man om sig, bonde och landtbo, hvem han helst tillhöre, med en mark svenska pengar (inemot 60 kronor)», antingen i klingande mynt eller i en del uppräknade varor. I spetsen för krigsrörelserna stod den förre marsken herr Sten Bengtsson, af bjelkeslägten, en brorson till herr Nils Turesson. Han synes icke alltid hafva framgått med tillbörlig omtänksamhet; åtminstone befalde påfven år 1392, att han (jemte flere andra) skulle ställas till ansvar för det man förgripit sig på Strengnäs domkyrkas egendom.
Tyskame i Stockholm gjorde envist motstånd och nöjde sig icke med att försvara sig. De brände Vesterås och Enköping samt slogo, i närheten af den senare staden, vestmanlahds- och uplandsbönderne; slagfältet fick namn af Bonde- eller Skadeberget och de fangna böndeme kastades i svårt fängelse.
Inom staden var spänningen stor mellan tyskar och svenskar. En mängd tyskar rotade sig samman, under namn af hättebröder, stälde till oljud om nätterna och hånade svenskarne, som då klagade så eftertryckligt, att rådet fann sig föranlåtet att utlysa ett sammanträde i den heliga Gertruds gillestuga2,
1 Om hattans vanliga utseende se sidan 136 och fig. 117.
3 På dess mm står nn Tyska kyrkan.
Svtriget historia. II.
/
Källa: Project Runeberg ·