Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

Sjöröfveriet i hafven som inneslöto Sverige hade ingalunda upphört med vikingatiden. Regeringarna hade visserligen uppträdt deremot, ju mer de lärt sig inse fördelarna af en regelbunden handel, men i ofndstider skydde icke ens hansestäderna att utfärda kaparbref: en hvar fick sådant, sedan han stält borgen för sig, att han skulle, om han af misstag plundrat något af hansans skepp, ersätta skadan.

Det medel som sålunda tidigare tillgripits under tider af fara blef nu ett fortfarande ondt. Skaror af sjöröfvare bildade sig och korsade hafven i alla riktningar. Krigförande makter sökte väl ibland vinna deras understöd, så Danmark i början af 1380-talet, men i allmänhet fruktade och skydde man dem allestädes. Hansestäderna lade tull på alla varor, och för de medel, som derigenom inflöto, utrustades s. k. fredsskepp; öfverbefälet lemnades åt den kraftfulle borgaren Wulf Wulflam från Stralsund, och han utförde sitt värf med sådan framgång, att man efter år 1386 mycket sällan hör talas om sjöröfvare, intill dess konung Albrekt blifvit kastad i fängelse och hans anhängare sökte använda alla upptänkliga medel tor att främja hans sak. Hertigarne af Mecklenburg ville hjelpa sin frände, de inom deras land liggande hansestäderna, Rostock och Wismar, utsände fiottor för att undsätta Stockholm, och de två städerna läto förkunna allestädes, »att alla de, som ville på egen bekostnad, fara och vinst gå ut mot

Danmark och Norge, för att röfva, plundra och bränna, samt derjemte förse Stockholm med lifsmedel och andra tarf, skulle infinna sig för att mottaga kaparbref af de två städerna, hvilkas hamnar alltid skulle stå öppna för dem till att der införa och försälja sitt rof». De förra kaparne, som nödtvungna hade slagit sig till ro, strömmade samman, och till dem slöt sig hvarjehanda löst folk från alla håll, och sjöröfveriet antog nu större mått än någonsin tillförne. Som Stockholms förseende med lifsiömödenheter var en af hufvuduppgif-tema för sjöröfvarne, kallade de sig victualiebröder (vitalianer, vitalie- eller fetaliebröder). Icke blott de tre nordiska länderna, hvilka man sålunda hade

111. Stenbössa. Efter Viollet-le-Duc.