Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

velat hemsöka, blefvo lidande; äfven hansestädema knotade, och då de icke kunde förmå de två mecklenburgska städerna att återkalla kaparne, måste de rusta sig till motvärn. Med omensklig grymhet foro vitaliebrpdeme fram, och så snart de folio i sina fienders händer, kunde de vara vissa att icke behandlas på ett mildare sätt: for sjöröfveri kände man intet annat straff än döden, och man sökte efter bästa förmåga att skärpa straffet. År 1391 anföll en skara vitaliebröder ett större skepp från Stralsund, striden blef hård, men stralsundarne segrade, och då de icke hade fängelser om bord tillräckliga att rymma fångarne, togo de en mängd tomma tunnor, som hörde till lasten, slogo på hvar tunna ut ena bottnen, stoppade in i tunnan en fånge och satte åter in bottnen, sedan man i denna gjort ett hål, så att hufvudet kunde sticka ut. Tunnorna staplades på hvarandra och aflastades i Stralsund, hvarest de fördes raka vägen ut till afrätts-platsen.

Det följande året satte sig sjöröfvarne i besittning af Gotland, och deras makt ökades, så att de nu kunde sända ut små flottor åt olika håll. Bergen plundrades,

Malmö intogs och brändes, Nyköping undergick samma öde. I Estland fann man sig föranlåten att skydda kusten med väpnadt manskap; vitaliebröderne höllo till der i tusental. De skydde för intet. Biskop Tord i Streug-näs blef under en sjöfård år 1392 anfallen af en skara vitaliebröder under befäl af Arnold Styke (hvilken sedermera bosatte sig i Sverige) och tillfångatagen. Han fördes fängslad till händer och fotter till Stockholm, hvarest befalet då fördes af hertig Johan af Mecklenburg, och blef der qvarhållen som fånge i nära två år. Stockholms stad belades med interdikt, och de brottslige ålades att försona sitt odåd med gåfvor. Stockholms läge blef småningom ganska betänkligt. Hansestädema be-slöto sig för utomordentliga åtgärder för att en gång fa slut på den ständiga ofriden, som hindrade all handel, och drottning Margareta erbjöd dem sin hjelp. Hennes folk belägrade mot slutet af år 1393 staden, inom hvars murar nöden började blifva svår. En af vitalie-höfdingame, riddaren mäster Hugo, fick då befallning att med åtta skepp lastade med födoämnen undsätta staden. Motvind höll honom i skärgården och en stark köld inbröt, så att skeppen fröso fast i närheten af Dalarö. Han väntade ett anfall och lät derför fålla en mängd träd, bildade af dem höga vallar kring skeppen och öfversköljde dem med vatten, så a de förvandlades till is. En

112. Lodbössa. Efter danskt original.