Sida 182
Unionen under Margareta och Erik. 1389—1434
skatt efter sin yttersta förmåga, ja många utöfver förmågan. Ty bönder, som ,odlade ett markland jord, erlade i den större skatten tolf till och med tjugu mark penningar* 1, och större kallades denna skatt till skilnad från många andra skatter och pålagor, som årligen utkräfdes. Derfor var det ett stort elånde att se böndemes och andras nöd, då man icke kunde inom riket upp-drifva en så stor penningsumma, som hvart år skulle utgå i skatt, ty alla penningar i riket voro i händerna på konungens utländska fogdar, som uppburo allt och ensamma hade all vinsten, under det annars frälse och ofrälse måste sälja sin egendom, till och med klenoder som de ärft af sina fader.
Landets ekonomiska nöd ökades än ytterligare genom det satt, på hvilket de öfverdrifna skatterna utkräfdes. Förmodligen sedan många af de skattdragande hade blifvit utarmade och derigenom uppbörden minskades, vidtogs å forslag af herr Henning Königsmark den åtgärden, att hvart landskap eller härad skulle förbinda sig till erläggande af en viss summa i ett för allt, hvilket naturligtvis hade till foljd, att de, som ännu egde något qvar, fingo betala äfven för dem hvilka icke längre mäktade erlägga några utskylder, hvilket måste i sin ordning öka det allmänna armodet och äfven förbittringen mot konungen.
Konung Erik besökte sällan Sverige. Året efter drottning Margaretas död vistades han (1413) der från slutet af februari till midten af maj, då han på återvägen kom till Vadstena, i sitt skick iakttagande den ödmjukaste fromhet, ty han gick till fots från Skeninge till klostret, ungefär half annan mil, och visade der synnerlig vänlighet mot systrar och bröder samt lofvade sig skola fullborda uppbyggandet af klosterkyrkan och anlägga ett birgittinskt kloster på Låland (det redan omtalade Maribo). Glädjen öfver konungens frikostiga löften blef snart störd, ty sedan han hade lemnat trakten, hemsöktes den- af en elakartad sjukdom; allenast i den på klostrets mark nybildade och helt säkert ännu icke folkrika staden afledo på mindre än ett halfår fyra hundra menniskor. Under de följande åren intill 1434 var konungen allenast fem gånger i Sverige och kom då icke längre än till Kalmar, Borgholm, Vadstena (tre gånger) och (en gång) till Rönö.
Under det konungen således den drygaste delen af sin regering höll sig undan från Sverige, derigenom afvikande från drottning Margaretas exempel och från de planer hon hade uppgjort angående unionen mellan rikena, sörjde han ingalunda för någon ordnad styrelse i landet. I föregående tider, då landet hade inhemsk konung, som sällan lemnade det, funnos närmast honom, till hans hjelp i skipande af rättvisa och i ordnandet af allt som rörde krigsväsendet, drotseten och marsken. Nu när mer än någonsin det behöfdes ledande personer, som å embetets vägnar togo vård om rikets angelägenheter, tillsattes aldrig dessa två vigtiga poster. Allt skulle gå genom rådet som
1 Ursprungligen kallades markland det jordstycke som ansågs vara värdt 24 mark och som
i skatt erlade en mark. Men denna bestämning hade tillkommit på en tid, då en mark penningar galde lika mycket som en mark silfver. För att jemföra de skattebelopp som Ericus Olai omtalar med det ursprungliga, måste mau derför veta, hvilken del af konung Eriks regering hans uppgift g&ller och förhållandet mellan penningmark och silfvermark vid samma tid (jfr s. 180).
Källa: Project Runeberg ·