Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

landskaps lag, skönjer man genom hans försök att systematisera allt för många spår af lagens uppkomst, känbara luckor och en synnerlig ojemnhet i behandlingen af de olika delarna. Denna olägenhet är i de nya lagarna häfd. Man märker det redan i balkarnas nya fördelning. Landslagen har fjorton balkar, nämligen konungsbalken, gifte-, ärfda-, egue- och bygningabalkarna, köpmåla- och tingmålabalkarna, edsöresbalken, balkarna om högmål, om dråp med yilja och af våda, om sår med vilja och af våda samt tjufvabalken. Stadslagen har en skeppmålabalk och i stället för tingmålabalken en rådst ugubalk.

En närmare redogörelse för de nya lagarnas stadganden tillhör den svenska lagstiftningens historia. Här må allenast, som ett bidrag till sedernas historia, meddelas några anmärkningar om straffen.

Man gjorde denna tid en stor skilnad mellan de fall, då brottslingen greps på bar gerning, och de, då detta icke var händelsen. Skilnaden i straffets hårdhet torde hafva berott på de svårigheter att åstadkomma en bevisning, som följde med tidens rätte-gångssätt, och häri uttalar sig således ett menskligt deltagande for den sannolike förbrytaren, som dock möjligen var oskyldig.

Mördaren lägges på stegel, mör-derskan stenas. Om en man lef-ver i tvegifte, skall han halshuggas och den senare äktade hustrun stenas. Mordbrännaren, som gri-pes »med blåsande mun och brin- Begynnehebokstäfver ur en handskrift af konung Magnus r Erikssons landslag. Fran midten af 1400-talet.

nande brand», skall ersätta skadan och hans återstående egendom skiftas mellan konungen, målseganden och häradet, hvaijemte den »som bränt för bonden skall å bål brinna». En mord-brännare, som icke gripits pp, bar gerning, men fålles och icke kan ersätta skadan inom en viss tid, får hvem som helst dräpa. I dessa och andra urbota mål skola så väl lagman och landsnämd som häradshöfding och härads-nämd välja eller fälla; man var således angelägen att icke i dessa för den anklagade betydelsefulla mål fålla en förhastad dom. Dråpare, som gripits på farsk gerning vid liket eller å färsk fot samma dag och dygn som gerningen öfvades, dömes från lifvet, om han dräpt af lust och icke i lifsnöd;

' ^ooQle