Sida 284
Motstånd mot unionen. 1434—1470
Han kunde icke gerna våga möta den bitterhet som skulle framkallas, om han läte tolf af rikets förnämligare män gå i dansk fångenskap.
213. Herr Greger Bengtssons sigill (två snedbjelkar).
214. Herr Staffan Ulfssons sigill (tillbakaseende ulf).
215. Jemtlands sigill från 1300-talet.
Af det stillestånd, som emellertid hade uppstått, begagnade Karl sig för att fullfölja sina planer på Norge. Föga litande på danskarnes försäkringar sände han en väpnad styrka ned åt Vestergötland och red sjelf med 500 man genom Vermland till Norge. Under det konung Kristiern firade sitt bröllop med drottning Dorotea, konung Kristofers enka, mottog konung Karl hyllning i det sunnanfjällska Norge. Han gick sedan öfver Dovre och kröntes den 20 november 1449 i Nidaros domkyrka (fig. 212) till Norges konung. Samma dag gaf han sin handfästning, i hvilken han, bland annat, lofvar att akta kyrkans privilegier, att icke gifva norska län åt utländingar, att i alla vigtigare mål styra med råds råde, att icke göra intrång på Norges valfrihet efter hans död, så vida han icke lemnade efter sig en äkta född son, som dugde till konung; hvart tredje år skulle han besöka Norge, och allenast i yttersta nödfall skulle det norska rådet kallas till Sverige. Elfva svenskar beseglade med konungen denna försäkran. Derefter utfärdades i det norska folkets namn en akrifvelse, hvari Kristiera förebrås, att han skrifver sig Norges konung, ehuru allmogen aldrig varit tillkallad för att välja honom, enligt norsk lag, och han anmodas att icke, såsom han ämnade, komma till Nidaros för att krönas, ty ingen af allmogen som i Norge bor vore villig att hylla honom. De hade i stället korat herr Karl Knutsson till konung. »Norge och Sverige hafva af ålder och alltid varit samman i sämja och kärlek, heter det i skrifvelsen, hvilken sämja och kärlek mellan dessa två riken aldrig skall sönderslitas, medan vi lefva. Gud har dessa tu riken så landfast sammanfogat, på större längd
Källa: Project Runeberg ·
