Sida 66
Folkungatidens slut. 1350—1389
fadern i Avignon och räknade för öfrigt ännu i den sista tiden bland sina anhängare först två och sedermera, efter det biskop Tyrgil i Strengnäs hade slutit sig till konung Albrekt, en biskop, herr Nils i Skara. Af det föregående framgår nogsamt, huru grundlös den följande klagopunkten är:
2. Att han i lång tid varit bannlyst, men föraktat det. Den helt korta, länge uppskjutna och tidtals återtagna påfliga bannlysningen berodde uteslutande på dröjsmålet att inbetala det af den påfliga skattkammaren lem-nade lånet, och att linkö-pingsbiskopen herr Nils, när han till lön för sina förrädiska stämplingar utvisades ur landet, mot konungen slungade en bannlysning, torde icke få anses vara ett bevis för någon konung Magni brottslighet — så mycket mindre som påfven året derefter, på grund af konungens klagomål, förflyttade biskop Nils från Linköping till en biskopsstol i Kroatien.
3. Han lät för-derfva Öland och Gotland. Det är redan vi-sadt, att han med all ifver sökte varna gutarne för den fara som hotade dem från konung Valdemar, och det finnes icke den ringaste anledning, hvarför han skulle åt 72. Kastalen vid Gothcm på Gotland år 1863 (numera instörtad). plundring prisgifvit U-
land. Både före och efter konung Valdemars härfärd i Östersjön år 1361 rustade han sig till motvärn.
4. Han betungade landet med många olaga skatter. Att utomordentliga skatter pålades, är obestridligt, Magnus erkänner det sjelf, men någon annan utväg stod honom icke öppen, då han 1332 mottog regeringen utan en mark i kassan, då han omedelbart derpå måste utbetala dryga summor för att kunna inlösa Skåne m. m., och då så väl frälsetnännen som kyrkan ständigt fordrade skattefrihet och således undandrogo sig att med folket bära bördorna.
Källa: Project Runeberg ·
