Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

till erkebiskop Jöns Bengtsson, som var son af hans faster fru Kristina (jfr slägttaflan).

Vid midten af januari 1464 reste sig biskop Kettil och öfriga fränder till erkebiskopen. Biskop Kettil hade i förläning Stäkeholms slott, och med de frälsemän och bönder, som samlades till honom, tvang han de östgötska städerna att gå öfver på hans sida och att sända lerigare till hans här samt började belägra de östgötska fastena och Ruralaborg. I öfre Sverige var biskopens farbroder herr Nils Kristersson, höfding på Yesterås hus, upprorets förnämsta stöd. Erkebiskopens bada bröder riddarne Kristiem och David uppviglade upländingarne, och Örebro hus, som innehades af erkedjeknen i Strengnäs herr Erik van Lipen, öppnade sina portar för erkebiskopens anhängare, hvilka i början af februari korade biskop Kettil till rikets höfvids-mau. Almarstäk eröfrades och Stockholm begynte belägras. Medelst rykten om konung Kristierns afsigt att pålägga nya skatter sökte man förskaffa sig anhäugare vidt och bredt omkring i landet. Utom erkebiskopens närmaste

fränder stodo dock fortfarande så godt som alla de svenska stormännen på konungens sida. Denne samlade i Danmark en här och tågade genom östra Sverige upp till Linköping, der han vederqvickte sig och de sina på bekostnad af biskop Kettils egendom, och vidare till Stockholm, hvarifrån den belägrande hären helt hastigt hade dragit sig undaii vid ryktet om konungens annalkande. Påsktiden vistades denne i Upsala, intog Stäket, som anförtroddes åt herr Gustaf Karlsson, och herr Kristiern Bengtssons gård Salsta samt begynte derefter belägringen af Yesterås slott. Han tågade derifrån upp mot Dalarna, hvarest biskop Kettil och herr Sten Sture (tre sjöblad), konung Karls halfsysters son, anordnade resningen. De två härarna möttes den 17 april vid Ha rakers kyrka i Vestmanland. Striden blef häftig, konung Kristiern råkade i ett bakhåll, hans hatt genomsköts med en dalpil och han måste till sist fly. Han stannade en stund på torget i Vesterås för att fa några förfriskningar, upphäfde belägringen af dervarande slott och ryckte med hela sin ännu bevarade styrka till Stockholm. De upproriske följde efter; erkebiskopens bröder och herr Ivar Gren ledde belägringsarbetena på Norrmalm, väpnaren Trötte Karlsson af ekaslägten förde befälet å Södermalm. Ehuru den danska flottan beherskade farvattnet och sjöledes underhöll förbindelse med staden, gjorde konungen sig beredd på en långvarig belägring och skref till Danmark för att förses med förnödenheter för den följande vintern. Yid samma tid kom en skrifvelse från påfven, som lyser bann öfver konung Kristiern, derest han icke återgåfve friheten åt erkebiskopen. Något senare (i slutet af juni) inledde upprorets ledare, dertill drifna af allmogens föreställningar, underhandlingar med ko-

' L-oogle

254. Biskop Kettil Karlssons vapen, broderadt & biskopsmössan (fig. 253).