Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

Stormännen och Erik Magnusson resa sig mot konung Magnus 1356—1359.

Allt sedan en gren af folkungaätten hade bestigit Sveriges tron, visar sig hos de andra stormännen allra forst missnöje, sedermera försök att utvidga sin makt på konungarues bekostnad. Det var icke heller lätt för Birger jarls ättlingar att häfda sin företrädesrätt, då dels det låg i tidens anda att upphöja landets store på allmogens bekostnad, dels konungahusets medlemmar icke sällan bekämpade hvarandra och af denna orsak måste söka vinna bunds-förvandter bland de store. Konungen var genom otaliga slägtskapsband förenad med sina store och de hundra år som hade förflutit sedan konung Valdemar Birgerssons val hade derfor icke kunnat utbilda någon öfvertygelse om konungens stora företräde framfor de högborna männen i landet.

Att stormännen voro oroliga och våldsamma antydes mången gång i tidens urkunder. De sökte med vapen i hand tilltvinga sig förmåner, till men för de oprivilegierade och svagare, och under de oupphörliga fejder som fördes mellan ätterna fingo allt för ofta de oskyldige sitta emellan. Det synes, som om förhållandena ibland voro mycket ömtåliga. När det gick för långt, sökte man mäkla fred, oftast genom knytande af giftermål mellan medlemmar af de stridande husen. Men ofta mötte detta hinder, på grund deraf att de store genom täta giftermål oftast voro så nära beslägtade, att det behöfdes påflig dispens för den nya förening som föreslogs. I bönskriften till den helige fadern plägade man framhålla, huruledes ett afslag skulle framkalla många stridigheter och stor förargelse.

Midt bland dessa familjtvister och af rent personliga förhållanden framkallade fejder visar sig vid midten af 1300-talet allt starkare det politiska sträfvandet att minska konungamakten till förmån for ett stormansvälde. En hvar, som hade en öppen blick för förhållandena och deijenite insåg huru nödigt det var for landet att allt fick utveckla sig i frid och ordning, måste bäfva för stormännens äflan; om de, när konungamakten var stark, tilläte sig öfvervåld och förtryck, hur skulle det gå, sedan de krossat denna makt, som hittills sökt värna de svage? Vi kunna icke antaga, att konung Magnus var blind för de faror sopi hotade, och det synes, som om han just for att möta dem hade satt all sin lit till herr Bengt och upphöjt honom till en plats som skulle motsvara det förtroende han åtnjöt. Men det botemedel han sålunda försökte verkade motsatsen. Hertig Bengts upphöjelse blef åtminstone den skenbara anledningen till en resning, som helt plötsligt kommer till stånd, utan att vi kunna följa förberedelserna till henne beh utan att vi kunna utleta någon annan inre bevekelsegrund än den rent sjelfviska att för egen räkning vinna ökad makt.

20. Herr Karl Ulfsäona till Ulf&sa vapen (lejon).