Sida 29
Folkungatidens slut. 1350—1389
Det var en man af ett stridigt lynne, hvilken vexlade parti, allt efter som han trodde sig vinna fördel, och som ansåg sig kunna vara ohörsam till och med mot påfvens bud — ett eget forhållande i en tid, då det officiela språket kallade biskoparne, när deras angelägenheter föredrogos för påfven, ers helighets skapelse eller verk (creatura eller factura). I Skara stift voro vid denna tid täta ombyten af biskopar, och prelaterne i Strengnäs och Vesterås synas icke hafva varit af någon betydenhet i politiskt hänseende; den forre stod till en tid på konung Magni sida.
Hvarjehanda tecken antydde en stundande storm. Sibylliska spådomar bebådade verldens undergång år 1357 och fore denna hvarjehanda olyckor inom naturen, ohyggligheter inom menniskans verid. I landet rådde allt sedan digerdödens dagar nöd och missnöje i synnerhet hos stormännen; det behöfdes allenast en yttre tilldragelse, for att den inre jäsningen skulle öfvergå till handling.
Konung Magnus, nu 40-årig och således en man i sin bästa ålder, kände sig för svag att bekämpa k notet och stormännens revolutionära sträfvanden. Han hoppades räddning genom att lemna allt sitt förtroende och söka all hjelp hos en enda, hertig Bengt. Men dennes upphöjelse blef signalen till en strid, under hvilken mången af Sveriges främsta män bar afvog sköld mot sin rättmätige konung. Hvar skulle väl konung Magnus få bundsförvandter i striden? Bland kyrkans mäktiga prelater var det ingen, af hvilken han i detta afseende kunde vänta mycken hjelp.
Det kan tyckas, som skulle han så mycket mindre hafva kunnat hoppas på något stöd hos kyrkans store som han måste med det första vänta en bannlysning för det obetalade lånets skull. Men detta torde icke hafva lagt något hinder i vägen för ett vänskapligt förhållande till de svenska prelaterne; till och med till påfven var hans ställning god med undantag af allenast penningfrågan. Ännu så sent som år 1356, när den nytillsatte biskop Nils i Skara hos påfven förordar en prestman till erhållande af prostembetet i hans kyrka, anför han som en bevekande omständighet den föreslagnes fränd-skap till konungen, och ansökningen blef af påfven bifallen. Bannlysningen, hvilken, såsom redan blifvit nämdt, efter någon tid verkligen afkunnades, ehuru hon mycket snart upphäfdes, har icke på något märkbart sätt inverkat på händelsernas gång.
Bo Jonssons Tapen (griphufvud).
Källa: Project Runeberg ·