Tillbaka Read Runeberg

Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

Originalsida 184
Originalsida 184
Originalsida 184
Originalsida 185
184–185

Sida 184

Unionen under Margareta och Erik. 1389—1434

På ett sätt som hittills varit i Sverige oerhördt ingrep konungen i tillsättandet af biskopar. När erkebiskop Henrik hade aflidit år 1408, utsåg kapitlet på öfligt sätt till hans efterträdare sin domprost Andreas, hvilken nyligen hade blifvit utsedd till biskop i Yesterås, och affärdade till påfven en 8krifvelsé, i hvilken redogjordes för valet och mycket godt sades om den nyvalde. Men påflig stadfästelse erhölls icke. Konung Erik och, som det upp-gifves, äfven drottning Margareta lade sig ut för den förres kansler Jöns Jerekinsson, och för att göra det lättare för honom att ernå den högsta platsen i den svenska kyrkan, Öfvertalade fru Margareta domprosten Andreas att nöja sig med biskopsstolen i Strengnäs, hvilken efteigifvenhet forskaffede honom öknamnet Smek. Om denne erkebiskop finner man till en böljan i urkunderna ingenting ovanligt, vi varsna samma intresse, som kyrkans store i allmänhet hade, för ökandet af kyrkliga stiftelser, samma flit i köpande och säljande af jordagods, i detta fall måhända större än vanligt, emedan herr Jöns vid sitt embetstillträde var en förmögen man, och så fortgår det intill

år 1419, då allt det som hittills hade legat och jäst i sinnena bröt ut i öppet knot. Som vanligt i dylika fall gafs uppslaget till förbittringens utbrott genom en missgerning, som föröfvades händelsevis mot en man hvilken egde tillräckligt mod att resa sig äfven mot en sådan man som erkebiskopen i Upsala. Saken är upplysande för tidens seder och framställer i en bjert dager det maktmissbruk, som medeltidens andliga stormän kunde tillåta sig.

En af Stockholms förmögnare borgare Hans Horn hade aflidit, efterlemnande sin hustru Heleka och en dotter Dorotea, som blef gift med köpmannen Konrad Rogge, af samma slägt som den sedermera ryktbare strengnäsbiskopen af samma namn (död 1501). Till hustru Heleka anmälde sig som friare en annan borgare, Lubbert Kortenhorst. De kommo öfverens om en äkta förening, de vexlade ringar och kyssar, såsom sed var, derefter följde ett gille, och alla höllo äktenskapet för en afgjord sak. Men några dagar senare sade hustru Heleka, att hon hade gifvit sitt bifall allenast vilkorligen. Då Lubbert icke ville gifva efter och som alla mål rörande äktenskap lydde under andlig domstol, hänsköts saken till erkebiskop Jöns, som kallade parterna till ransakning å sina gårdar Arnö, Almarstäk och Tuna (i södra Roslagen). De inkallade vitnena uttalade sig för Lubbert, men erkebiskopen förklarade sig icke vara beredd att fålla domen genast. Han reste i stället tillsammans med hustru Heleka till Stockholm och förmådde der en person vid namn Gotskalk, mot löfte om erkebiskopens beskydd, att förlofva sig med den rika enkan, hvarefter hon följde erkebiskopen ut till Arnö och vistades der. När tre år sålunda hade förflutit, utan att den utlofvade domen hade blifvit

149. Erkebiskop Jöns Jerekinssons sigill.

Källa: Project Runeberg ·