Sida 185
Unionen under Margareta och Erik. 1389—1434
fald, vände sig Lubbert till erkebiskopen af Lund såsom den svenska kyrkans primas och, för den händelse denne icke skulle vara hågad att upptaga målet, till påfven, och för att i allt iakttaga de vanliga formerna, tillstälde han erkebiskop Jons en afskrift af sin besvärsskrifvelse. Erkebiskopen; som mottog denna, under det han satt i sin embetsstol i domkyrkans högkor, slet i förbittring skrifvelsen i stycken, men Lubbert, deraf icke afskräckt, lät uppspika ett annat exemplar på Upsala domkyrkas port. Hustru Heleka som hittills hade uppehållit sig i erkebiskopens sällskap fördes nu af honom till Stockholm, och han tillsade hennes fästman Gotskalk att äkta henne. Bröllopet tillrustades och borgmästaren Johan Westfal gick till tjenstförrättande kyrkoherden och begärde vigsel, men presten svarade nej, ty dels var allenast en lysning (i stället för tre) afkunnad och mot den hade Lubbert protesterat, dels hade denne inlagt ett fullkomligen lagligt vad till påfven, dels förbjöds presten af sin ed att begå en sådan styggelse. Hustru Heleka fick vända åter med oförrättadt ärende, men flyttade det oaktadt tillsammans med sin fästman, och den nämde borgmästaren visade sig nog förgäten af sin pligt att upprätthålla ordning och skick i samhället, att han sände en skara beväpnade att bevaka huset, till skydd för de två lagbrytarne. Gotskalk fick till erkebiskopen för hans bemedling — det var dock erkebiskopen som hade sökt hans hjelp och icke tvärt om — skänka en summa af ungefär 35 000 kronor och fick derutöfver gå i borgen för och till sist betala en ännu drygare penningsumma.
Påfven hade under tiden förordnat biskopen i Strengnäs, den ofvan nämde herr Andreas, att falla dom i saken, men ban vågade icke uttala sig mot erkebiskopen och för Lubbert, hvilken, utan att fråga efter de ytterst diyga omkostnader som ett vad till påfven medförde, åter vände sig till honom och omsider dref det derhän, att från predikstolen i den helige Nicolai kyrka, den tiden Stockholms hufvudkyrka, upplästes ett påbud, att hustru Heleka och Gotskalk skulle skiljas. Erkebiskopen sände då en sin kapellan till Stockholm att från samma predikstol upphäfva befallningen om skilsmässan, hvarefter paret reste ut till Arnö, der" erkebiskopen, i öppen strid mot deu kanoniska lagen, lät fira deras bröllop. Först derefter kom den påfiiga domen, som gaf Lubbert rätt, men erkebiskopen, ännu icke hågad att gifva efter, sände Heleka under beskydd af hundra beväpnade män till Stockholm, och p& all hemställan om hennes utlemnande svarade han ett bestämdt nej. Då vände sig Lubbert till konung Erik, som tilldömde honom som hans äkta maka hustru Heleka, med hvilken han äfven derefter lefde i flere års äktenskap och med hvilken han fick ett större stenhus »vestan mur», d. v. s. mellan Yesterlånggatan och Mälaren, som den tiden gick högre upp än till vår tids Stora Nygata. Sjelf egde Lubbert ett hus i hörnet af Svartbrödragatan och Stortorget.
Det var den 9 juli 1419 som detta ärende förehades i konungens närvaro på ett rådsmöte i Kjöbenhavn. Erkebiskop Jöns hade redan dessförinnan utan sitt kapitels vetskap rest ned till Danmark och öfvervarit den mot honom
Källa: Project Runeberg ·