Sida 369
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
dock vuxit så, att murarna blifvit alldeles omslutna af hus, utom vid de två liufvudportarna mot norr och söder. Som man hade svårt att göra ett angrepp från sjösidan i följd af de pålverk, som omgåfvo stranden, måste anfallen riktas mot Söderport eller Norrport, och som dessa voro starkt försvarade, och förskansningar dessutom funnos annorstädes på mera blottstälda punkter, kunde sjelfva staden ännu anses vara befäst. Tomterna på mal-marna voro vida större och användes dels som kålgårdar åt sjelfva stadens invånare, dels voro å dem boningshus uppförda. Äfven betydande personer bodde på malmarna, t. ex. konung Karls kansler, doktor Nikolaus Ryting.
I det inre af staden var det icke allenast vid utstakandet af tomterna som man varit sparsam på utrymmet; äfven torgen voro små och de sten-lagda gatorna smala. Stortorget var stadens förnämsta torg och var denna tid ungefär lika stort som nu; det är allenast på norra sidan, der, å nuvarande börsens plats, rådhuset och några andra bygnader funnos, som någon väsentligare olikhet fans. En del af utrymmet intogs för öfrigt af kåken (midt för Kåk-brinken), der förbrytare afstraffades. Stadens förnämsta gator, de som redan under medeltiden hade fått sina nuvarande namn, voro Köpmangatan, Skomakargatan, Svartbrödra-(Svartman-)gatan, Själagårds-(Skärgårds-)ga-tan1 2 och Kinhästa-(Kinstu-)gatan. I öfrigt uppkallades gatorna vanligen efter de märkligaste personer, som vid dem hade någon egendom, men som under tidernas lopp egarne vexlade, byttes äfven namnen om.
Stadens utseende den tiden hade för visso synts en nutidens menniska ganska eget.
Mot gatan var regelbundet gafveln vänd, hvilken reste sig smal och hög med sina många fönsteröppningar (jfr fig. 211, hus i Visby, och fig. 285, hus i Ystad). Låg husets långsida mot en gränd, var det ofta försedd med en svalgång — en långs hela huset gående balkong. Om äfven det motliggande huset var försedt med en sådan, blef naturligtvis gränden temligen mörk. Också foreskref stadslagen, huru breda svalgångarna fingo byggas.
De trånga gatornas utrymme var den tiden ytterligare inskränkt. Icke blott skulle invid hvar husport stå en tunna med vatten, för den händelse eu vådeld skulle utbryta — mot elden var man dock temligen värnlös, mången gång odelade den stora delar af staden, så mycket lättare som den till en stor del bestod af trähus och taken åtminstone icke sällan voro täckta med halm — utan deijemte drefs så godt som all bodhandel på gatan. Bodarna hade nämligen ett stort fönster, utanför hvilket en nedfald skifva bildade disk, under det en annan uppslagen skifva skyddade de utstälda varorna
1 Den hade fått sitt namn efter en Tid gatan anlagd from stiftelse, den s. k. själagården.
2 Secretnm civitatis stocholmensis.
Sveriges historia. II. 24
284.
Stockholms stads sigill från 1400-talet2.
Källa: Project Runeberg ·