Sida 49
Folkungatidens slut. 1350—1389
konungame i Söderköping, hvilka, för att få slut p& deras klagomål öfver sina stora omkostnader och förluster, öfverläto åt städerna tills vidare Borgholms slott med Öland. I december förklarade sig konung Magnus villig att biträda de påböljade fredsunderhandlingarna. Dessa drogo ut på tiden, och innan de voro afelutade, förändrades hela ställningen, i det konung Håkan den 9 april 1363 firade sitt bröllop med fröken Margareta. Håkan och hans fader torde hafva hoppats att derigenom kunna återfå Skåne, hvilket de ännu icke hade uppgifvit, och denna deras plan blef så mycket sannolikare, som Margareta efter broderns död den 11 juni 13631 hade hopp om att få riket efter fadern.
Stormännens stämplingar 1360—1363.
Men under denna hrjdsamma tid hotades Sverige af en vida större fara. Stormännen, som år 1359 måst underkasta sig sin rättmätige konung, hade åter börjat, i större omfång, med större slughet, sitt arbete på undergräfvandet af konungamakten. Det är nu icke längre herrar Nils och Erengisle som stå ensamma i spetsen for dessa sträfvanden. Hufvndmannen är nu Yäpnaren Bo Jonsson, hvilken under Erik Magnussons tid synes hafva stått på konung Magni sida, och jemte honom uppträda nu såsom synnerligen verksamma männen af den yngre gruppen, om hvilka talats s. 33. Till dem sluter sig ock riddaren Herman van Vit-—__________
39. Stånga kyrka på Gotland.
* Scriptores rerum danicaruin, ntg. af Laagebek, d. 3 (Kjöbenhavn, 1774), 8. 272.
Källa: Project Runeberg ·