Sida 462
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
att nu, när strid förestod, bedja honom tänka på sin pligt mot fäderneslandetr Sveriges kyrka och folk eller åtminstone af omtanke för sig sjelf och sin fångne fader förekomma blodsutgjutelse. En medlem af Upsala domkapitel kom ut till sändebuden och gaf dem det svar, att äfven om erkebiskopen vore hågad att säga ja, svarade han å domkapitlets vägnar nej, ty detta hade till hälften bekostat fästets försvar.
Helt snart efter denna förhandling gick den danska hären i land invid Stockholm. Vid byn Vädla, som låg på hvad man nu kallar Ladugårdslandet, möttes den af herr Sten Sture och hans rytteri. Striden blef häftig och slutade med ett fullkomligt nederlag för danskarne. Herr Sten höll ett högtidligt intåg i Stockholm med tre eröfrade fanor och en mängd fångar. Dagen derefter sände han några fångar till Stäket för att underrätta erkebiskopen ora slagets utgång. Besättningen yrkade att fästet skulle uppgifvas, och erkebiskopen förklarade sig nu villig att gå in på de vilkor som riksföreståndaren förut hade framstält, men han fick till svar, att det skulle han hafva gjort förr, då hade många lefvat som nu voro for hans skull döda, och efter som han vållat så mångas död och dermed blifvit en mandråpare, vore han icke längre tjenlig till biskop. Men till- att gifva sig pä nåd och onåd var herr Gustaf föga benägen och fortsatte derfor försvaret.
1 november 1517 hölls i Stockholm ett riksmöte för att fatta beslut rörande erkebiskopen. Alla rikets biskopar infcmno sig utom herrar Vincentius i Skara och Ingemar i Vexiö. Erkebiskopen infann sig mot lejd. Riksföreståndaren redogjorde utförligen för hvad som hade skett allt sedan mötet i Arboga, och fattades derefter det beslut, att Stäkets slott, som i de tre senaste erkebiskoparnes tid så ofta hade varit för riket skadligt, skulle nedbrytas, samt att herr Gustaf Trolle aldrig mera skulle erkännas som erkebiskop. Alla de närvarande förbundo sig, att derest för denna sakens skull pålades bann eller interdikt, skulle det gälla dem alla lika, och härpå gaf man den 23 november herr Sten ett skriftligt bevis, besegladt med rikets klämma och de närvarandes signet. Biskop Hans Brask, som eljest hade af alla biskoparne stått mest på herr Stens sida, fann det nu rådligt att söija för sin säkerhet och lade derfor in i vaxkupan, i hvilken hans sigill aftrycktes, en liten skrift så lydande: »Härtill är jag nödd och tvungen.» Utgången visade, att hans åtgärd var klok, men den kan icke gerna anses vitna om en fullt ärlig statskonst. Erke-biokop Gustaf återvände från riksmötet till Stäket, hvilket han snart derefter 1
1 S[igillum] fabrice basil[icae] S[ancti] Petr[i] de urbe (Sigill for den heliga Peters-kyrkans i staden [Roma] bygnadsfond). — Bokstäfverna I och A beteckna Johannes Ängelns.
363. Päflige legaten Arciraboldos sigill K OriginnlBtampen förvaras i Kjöbenhavns oldnordiske museum.
Källa: Project Runeberg ·
