Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

forbi, då en person kom uppspringande till dem och förkunnade, att nu fordes biskoparne af Strengnäs och Skara ut från slottet, men biskop Jens Bel-denak lugnade dem med orden, att konungen icke kunde tillåta sig något ondt mot sådana män, man borde icke sätta tro till sådant sqvaller. Men en annan kom och så en tredje, som sade, att nu skulle de två biskoparne räcka fram halsen under bödelns svärd. Alla de närvarande skyndade då ut ur rummet för att göra konungen föreställningar, men de möttes af Didrik Slagheck, som bad dem akta sig for samma öde. Modlösa och gråtande vände de åter till sitt rum.

Så gick det den dagen' till i slottet. I staden var stämningen lika orolig och sorgfull. Tidigt på morgonen tillkännagafs under trumpetskall,

381, 382. De unga Ribbingarne halshuggas i Jönköping. — Fortsatt blodbad.

Fig. 375—382 efter samma gravyr som fig. 374.

att ingen fick gå ut, förrän ny signal hade gifvits. Vid middagstiden upp-stäldes vakt mellan slottet och Stortorget, och fångame leddes dit Ett danskt riksråd utträdde på rådhusets burspråk och bad ingen förfäras, ty de som nu skulle' aflifvas hade förbrutit sig mot kyrkan, och hade erkebiskopen tre gånger på sina knän bedt om deras bestraffande. Biskop Vincentius, som alltid hade lutat åt det danska partiet, upphof nu sin röst och förklarade, att detta icke vore sant; han fordrade ransakning och laglig dom och tillade, att Gud skulle straffa detta öfvervåld och tyranni. Tvenne Stockholms rådmän, som hörde till de fängslade, Anders Ruth och Anders Karlsson, instämde häruti och bådo alla svenskar akta sig för dylikt förräderi. Men dessa manliga protester hulpo ej. Först framleddes den åldrige biskop Matts från Strengnäs, som mer än alla andra hade hulpit konung Kristiern till Sveriges