Sida 477
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
sporde konungen, om han önskade förlikning eller all lagens stränghet, och äskade han den senare.
Församlingen var slagen med skräck. Den som först fann sig var fru Kristina, som framträdde och förklarade, att det som blifvit gjordt mot erke-biskopen berodde på ett beslut fattadt vid ett allmänt riksmöte, och hon företedde som stöd för sitt påstående brefvet af den 23 november 1517; skulle straff utkräfvas, då måste hela riket straffas och icke några enskilda personer. Brefvet upplästes och konungen började förhöra dem af brefvets utfär-dare som voro närvarande, först biskop Hans Brask, som hänvisade till den protest han hade inneslutit i sigillvaxet, sedan de andra, som alla sökte framställa sin sak i så god dager som möjligt. Konungen gick ut, och ransak-
379, 380. Liken brännas pä Södermalm i Stockholm. — Abboten och munkarne i Nydala dränka9.
ningen fortsattes så länge, att det blef nödigt att taga in ljus. Till sist lvomnio herrar Klaus Biide och Sören Norby, båda slagna till riddare kroningsdagen, in i salen med vakt och bortförde i flere omgångar andlige, adlige och borgare, män och qvinnor, hvilka kastades i fångtornet eller förvarades annorstädes. De qvarvarande presterne, bland dem biskop Hans Brask, fördes in i ett trångt rum, hvarest de fingo tillbringa natten. Dessa andlige upphemtades dagen derefter klockan 9 till slottets stora sal för att möta några andra prester, bland dem erkebiskopen och biskop Otto. Biskop Jens Beldenak förde ordet, och på hans fråga svarade slutligen de närvarande, att -de som föregående dag hade blifvit anklagade voro enligt kyrkans och kejsarens rätt samt Sveriges lag kättare. Derefter återfördes de i förvar hållna svenska andlige till sitt förra rum, der de intogo middag. Knapt var denna
Källa: Project Runeberg ·