Sida 67
Folkungatidens slut. 1350—1389
Från första stund måste hela penningförvaltningen grunda sig på lån, utan att möjlighet fans att af dem vinna annat än hjelp för ögonblicket. Försöket att upphäfva de privilegierades skattefrihet misslyckades, och det fans då, for så vidt regeringens förande skulle ligga inom möjlighetens område, ingen, annan utväg än att pålägga skatter.
5. Konung Magnus lät Skåne och Halland bortgå. Vihafva sett, att han icke kunde mot den både i klokhet och krigskrafter öfverlägsne konung Valdemar försvara dessa landskap. Han afträdde dem icke, uppgaf aldrig anspråken på dem eller hoppet att vinna dem åter. 6
6. Han lät kvarken lag eller rätt gå öfver riket. Det var dock konung * Magnus, som utfärdade flere vigtiga stadgar och som åt sitt land skänkte enhet i lagstiftningen, genom sina lands- och stadslagar. Ständigt finna vi honom sjelf eller hans ombud utöfva den konungen tillkommande domsrätten. Att äfven under hans tid orättvisa domar kunde fällas, är helt visst, i synnerhet på grund af medeltidens rättegångs-, särskildt bevisningssätt, men vi se, att om en dom blifvit fåld som sedan befans oriktig, upphäfdes han af konungen; så i ex. när en gång en frälseman blifvit lifdömd för det han icke lydt konungens bud att draga i härnad, fritogs han af konungen från straffet, så fort det hade blifvit upplyst, att han skickat man i sitt ställe.
I alla de urkunder vi gått igenom har ej funnits mer än en bestämd
73. Lärbro kyrka och kastal på Gotland.
Källa: Project Runeberg ·
