Sida 27
Folkungatidens slut. 1350—1389
Herr Nils Turesaons vapen (bjelke).
efterträdare, hvarigenom ett dubbelt ändamål vans: en hvar, som ville vid en dylik utnämning komma i nådig åtanke, måste söka ställa sig väl med påfven, och för hvar plats som besattes hade påfven rätt att uppbära det första tjenstårets inkomster1. Sedan bruket en gång uppkommit, visste man att utvidga det. Om en plats blifvit en gång af påfven bortgifven, förbehöll han sig för all framtid rätt att gifva bort den. De tjenstsökande infunno sig gerna i Avignon för att der sjelfva föra sin talan, och om någon sådan der erhöll befordran och derigenom hans förra embete blef »ledigt vid påfvehofvet», förbehöll sig påfven. rätt att åter besätta äfven detta. Ofta hände det, att prestembeten i Sverige af påfven bortgåfvos åt utländingar, hvilka aldrig satte sin fot inom landet, hvadan tjensten måste skötas genom vikarie. Mången gång förenades på en hand tiere indrägtiga tjenster, hvarigenom likaledes vikariers anställande blef nödvändigt. Så t. ex. blef den påflige legaten Jean de Guilbert, ehuru icke ehs prestvigd, nämd till kapellan i Car-pentras (nära Avignon), kanik i Ver dun och i Narbonne, dekan i Dorpat, prost i Upsala, kanik i Wörzburg och erkedjekne vid en annan kyrka i samma stift.
Otaliga fall visa, särskildt med afseende på biskopsembetena, att domkapitlen, när stolen blifvit ledig, företogo nytt val, ehuru påfven förbehållit sig tillsättandet. Oftast godkände påfven valet, efter som, heter det, kapitelmedlemmarna måhända varit okunniga om påfvens förbehåll, men ibland underkände han valet och en annan utnämdes. Efter erkebiskop Hemmings död valde kapitlet i Upsala till hans efterträdare sin dekan herr Sigfrid, en orolig och krånglig man. Det är möjligt, att vid sjelfva valet något fel blifvit begånget, ty när herr Sigfrid på utresan till Avignon uppvaktade erkebiskop Peter i Lund, lät deune jemte konung Magnus och drotseten herr Nils Turesson samt biskop Tomas i Vexiö inför domkyrkans högaltare uppläsa en mängd mot herr Sigfrid riktade anklagelsepunkter. Påfven nämde genom provision till erkebiskop herr Peter, biskop i Linköping, men satte år 1352, likaledes genom provision, herr Sigfrid till biskop i Skara. Dervarande kapitel hade redan valt till biskop sin prost herr Magnus, men denne måste träda tillbaka; han blef dock kort derefter biskop i Vesterås. En senare biskop i Skara har om sina företrädare lemnat korta rimmade skildringar. Han Jåter denne Sigfrid icke ens behålla sitt rätta namn, utan gifver honom ett ökuamn (Smiehinus) och säger: •*
•* När en kyrkoherde blifvit nämd, hade i allmänhet biskopen rätt till första drets inkomster (annalier eller annater).
17. Ilerr Erengisle Sunes-sons vapen (båt).
Källa: Project Runeberg ·