Sida 26
Folkungatidens slut. 1350—1389
En märklig nyhet från denna tid omtalas i förbigående uti ett bref från år 1354. I mars månad detta år besökte konung Magnus Spånga kyrka i Upland och hugnade kyrkoherden derstädes med skattefrihet för hans jordegendom, »ehuru nyligen alla privilegier och friheter blifvit återkallade». Detta var ett djerffc slag riktadt mot kyrkan och kan icke förklaras af annat än det tvingande behofvet att skaffa kronan ökade inkomster. Huru vida äfven konungens makt skulle härigenom ökas, var tvifvelaktigt, alldenstund en åtgärd som denna måste framkalla ett allmänt missnöje. Allt berodde derpå, om konungen skulle fa tid och kraft att dämpa detta missnöje och gå som segrare ur striden. Vi skola se, att hari i stället blef den besegrade. Förmodligen stöd det i sammanhang med denna reduktion, att hertig Bengt år 1355, när erkebiskops-stoien i Lund blifvit ledig, lade beslag på alla dess gods.
Då inom kort stormännen med den största förbittring vände sig mot hertig Bengt, ligger det nära till hands att anse honom hafva haft en väsentlig del i alla de vigtigare åtgärder som vidtogos under åren 1353—1356; rimkrönikan synes ock sätta hans styrelse i förbindelse med kyrkans förtryck.
De till vår tid bevarade urkunder låta oss se konungen, efter sin vana, resa kring i landet, skipande rätt och gifvande skydd åt dem som derom bådo. I dombrefven namnes nu mera intet vitne. Någon drotsete, som kunde hjelpa med lagskipningen, hade konungen icke. •
Kyrkliga förhållanden 1350-1356.
Af alla kyrkliga ärenden är det inga som oftare nämnas i denna tidens urkunder än penninginsamlingar för påfvarne. Deras behof voro stora och de sökte på alla sätt tillfredsställa dem, äfven om de dermed satte församlingarnas välfärd på spel.
Af lekmännen upptogs fortfarande den helige Peters penning, hvilken dock, sedan folkmängden minskats genom digerdöden, icke uppgick till så stora belopp som förut. Dessutom insamlades i de uti kyrkorna befintliga »stockarna» frivilliga gåfvor till den helige fadern. De rikaste bidragen fick dock den påfliga räntekammaren genom att gång efter annan beskatta de andliges och de andliga stiftelsernas inkomster, ibland som det heter till möjliggörande af det heliga landets befrielse, ibland utan särskildt angifvande af ändamålet. En annan inkomstkälla, som mer än de andra inverkade menligt, hade påfvarne förstått att skaffa sig genom att, med åsidosättande af det kanoniska valsättet, utuämna biskopar och andra högre prestmän. Om en andlig afled under besök vid påfvehofvet — biskoparne voro skyldiga att hvart tredje år, i egen person eller genom ombud, besöka påfven, andra be-gåfvo sig till honom af andra skäl — eller under färden till eller från Avignon, förbehöll sig påfven rätt att genom provision, såsom termen lydde, nämna
Källa: Project Runeberg ·