Tillbaka Read Runeberg

Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

Originalsida 25
Originalsida 25
Originalsida 24
Originalsida 25
24–25

Sida 25

Folkungatidens slut. 1350—1389

blef hertig i Halland. Han blef sedermera gift med konung Magni moderr och länet jemte titeln ärfdes af deras söner, hvilka bortrycktes af digerdöden. Nästan vid samma tid som herr Bengt blef hertig fick en annan svensk ädling herr Erengisle Sunesson (båt), på grund af sitt gifte och derpå grundade arftanspråk, titeln jarl (eller grefve) af Orknöarna. Något exempellöst sker således icke, då herr Bengt (i öfrigt en ättling af hertig Knut af Reval) blir hertig, särskildt hertig af Halland, ty herradömet öfver detta landskap hade redan tidigare, under danskt herravälde, varit förbundet med hertigtiteln. Anmärkningsvärdt är allenast det, att herr Bengt derjemte blef hertig öfver ^Finland. Denna förening af län, hvilka styrdes af de slottsfogdar som länsinnehafvaren tillsatte, äfvensom herr Bengts utnämning till höfding öfver Skåne visar, att han i hög grad åtnjöt sin konungs förtroende och att denne ville använda honom i synnerhet mot sådana rikets grannar, från hvilka farligheter voro att förvänta, mot ryssarne, mot konung Valdemar och da i Skåne mycket betydande hansestäderna.

Kort efter det herr Bengt blifvit hertig, i maj 1353, bestämdes på ett norskt rådsmöte på Bohus slott, att drottning Blanches morgongåfvoområde i Norge skulle hädanefter utgöras af Bohus och Marstrand samt hela Bohuslän och Borgsyssel (nutidens Smålenene), ett område som således stötte omedelbart intill hennes svenska morgongåfvoområde, Vermland, Dal, Lödöse stad och Lindholms slott (på Hisingen) jemte derunder lydande område (jfr kartan fig. 24). Drottningen nämde visserligen sjelf de tjenstemän, som förvaltade detta område, men då hon alltid tyckes hafva stått i det bästa förhållande till konungen, och då dennes anhängare hertig Bengt innehade det ansenliga' område som sträckte sig söder om drottningens svenska besittning, Halland och Skåne, är det troligt, att konungen ville åt sig betrygga besittningen af ett sammanhängande oinråde, hvilket anförtroddes åt personer på hvilka han kunde obetingadt lita. Detta antyder, att han kände behof af ett försvar äfven inom landet, och mot hvilka detta skulle riktas, framlyser måhända deraf, att när hertig Bengt blir konungens främste förtroendeman, träder herr Nils Turesson tillbaka från drotsetevärdigheten och är allenast lagman i Tiohärad. Kanske far man i sammanhang härmed sätta, att herr Bengt äfven blef hertig öfver Finland, inom hvilket landskap en med herr Nils nära be-fryndad ätt (med båtvapen) hade spelat en betydande rol och hvarest herr Nils sedermera lät göra sig till lagman och till höfding på Viborg.

Under de år, då hertig Bengt utöfvade inflytande på regeringen, sökte konung Magnus vid sig och sitt hus fästa hertig Albrekt, hvilket icke gerna kan fattas annorledes än som en yttring mot konung Valdemar, i synnerhet om vi dertill lägga det något tidigare förbundet med grefve Henrik, vid hvars afslutande herr Bengt var närvarande. Tyskarne voro ingalunda belåtna med hertig Bengts uppträdande i Skåne. År 1354 anhöllo städerna hos konung Magnus, att han ville underrätta >den lysande fursten och ädle herren herr Bengt, hertig af Halland >, att de tyska borgarne ej borde besväras med ovanliga tullar och annat förtryck.

Källa: Project Runeberg ·