Sida 328
Motstånd mot unionen. 1434—1470
249.
ett slag af ärenden, åt hvilkas behandling konungen egnade sig med ihållande intresse, oeh det var allt som rörde penningar och inkomster.
De två förordningar, som blifvit sedan konung Kristierns dagar bevarade, gå ut på att skaffa kronan inkomster. Då vissa skatter erlades efter antalet af jordegare, var det af vigt, att så många sådana funnos som möjligt, hvadan det något tidigare påbudet å nytt inskärptes, att ingen skattebonde fick inne-hafva mera jord, än han vore fullsutteu på. Men å andra sidan hände, att om en egendom mycket styckades, blefvo andelarna så små, att man icke mäktade erlägga skatt eller att de råkade rent af i vanhäfd. Derfor stadgades, att om en bonde dog, fick hans jord ej skiftas, utan skulle den inlösas
af närmaste arfvinge, som ej förut bodde på eget hemman, och om en sådan ej fans, skulle gården säljas utom slägten — ett stadgande, som innebar en djup kränkning af en gammal rättsgrundsats. I en annan förordning af år 1462 föreskrifves, att af 'hvart härad i Yestergötland skulle årligen lenmas till konungens embetsman fyra vargskinn eller i stället för hvart skinn en mark penningar, men då det i samma förordning vid högt vite Iförbjudes böndeme att jaga i skogarna, var 'det tydligen mera anlagdt på att fö deras penningar än att utöda vilddjuren. Påbudet öfverklagades också gång efter annan.
Många och dryga skatter pålades under konung Kristierns regering. »Han ljög stundom till säck, heter det i en klagoskrift af allmogen, att han ville strida mot ryssarne.» Det var dock inlösen af Siesvig-Holstein som i främsta rummet nödgade honom att öka landets skattebördor. År 1460 påbjöd hau, att en mark penningar skulle erläggas af hvart hushåll — och Sverige hade dock alls intet att göra med hans besittningsrätt till Slesvig-Holstein. — År 1461 påbjöds en ny skatt och efterföljdes snart af en tredje. Missnöjet i landet blef häröfver ansenligt.
På alla upptänkliga sätt samlade han penningar. Rykten visste berätta, att konung Karl hade före sin affärd någonstädes i Stockholm gömt stora skatter, och konuugen — liksom tidigare erkebiskop Jöns — böljade leta. Till sist fann han dem i dominikanerklostret: mer än sju tusen mark inyn-tadt silfver, 222 stora och små silfverfat, de två guldkronorna från Vadstena
250.
251.
Konung Kristiern I:s stockholmsörtngar ’.
Källa: Project Runeberg ·
